Unga politiker – inte samma som nya idéer

Om det är någon ledare jag identifierar mig så är det Adolf Hitler. Nej nej, jag delar inte hans åsikter om till exempel judar, krig och fred, tyskarnas behov av livsrum, demokratins bankrutt, nödvändigheten av stora parader, att de slaviska folken är undermänniskor och vikten av att hälsa med sträckt arm och handen i ögonhöjd.

Jag beundrar Hitler för att han var en rasande skicklig politiker. Det kan ingen ta i från honom.

Nej nej, jag beundrar ­honom inte som ledare heller. Men han var en man, jag högaktar honom som man, alltså inte för att han var manlig ­utan mer för att han var en person av manligt kön.

Jag ser också upp till Annie Lööf. Inte som partiledare ­utan som kvinna. Och för att hon på kort tid har lyckats ­uttala så många ord utan innehåll.

I ”Agenda” i söndags berättade Lööf om sin beundran för Margaret Thatcher:

”Jag gillar starka kvinnor… Jag gillar hennes ledaregenskaper men jag gillar inte hennes politiska åsikter på en rad områden.”

Programledaren Anna Heden­mo frågade: ”Hon kallades järnlady, är det så du vill vara?”

”Absolut inte. Jag har varit väldigt tydlig med att jag vill ha ett lyssnande ledarskap, ett entusiasmerande ledarskap, ett visionärt och inspirerande ledarskap.”

Lööf beundrar Thatcher men delar inte hennes åsikter. Lööf beundrar Thatchers ledaregenskaper men inte hennes sätt att leda. Återstår att Thatcher var kvinna.

Som politisk förklaring blir det lika meningsfullt som att säga:

Jag beundrar Halland för att himlen är blå där. Fast ibland är det molnigt. Det tycker jag också är bra.

För några år sedan lanserade Socialdemokraterna en ung kvinna, Teres Lindberg, som borgarråd i Stockholm. Hon sades vara ”kaxig” och ”förnyande”. Vad kaxigheten bestod gick inte att avgöra ­eftersom Lindberg inför ­valet 2002 icke yttrade sig

i stadsfullmäktige en enda gång. Annie Lööf talar desto mer men substansen kan likställas med Teres Lindbergs tystnad.

De kan vara begåvade men deras raketkarriärer visar hur vådligt det är när desperata partier hoppas att ungdom är detsamma som nya idéer.

Centern kommer snart att göra samma erfarenhet som Socialdemokraterna i Stockholm. Ett parti utan politik dansar mot undergången, hur trevliga dess företrädare än är.

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM