Mejla

Staffan Heimerson

Vem kommer vinna Hitlers eller Pol Pots hederspris?

KOLUMNISTER

Det röjer dålig smak att gilla Carolina Gynning och Elton John, Paris Hilton och Jerry Springer. Du är körd om du har en tavla med en älg vid ett skogsbryn framför en insjö.

Här i Gori – som är en nedgången håla på en platå i Kaukasus – kom jag på, att vad gäller politiska hjältar och härskande skurkar är dålig smak en mera intrikat fråga.

Gori är platsen där 1900-talets värste massmördare Josef Stalin föddes (1878) och växte upp i vad som var en del av Tsarens Ryssland, studerade till präst och inledde sin våldskarriär som rånare och terrorist.

I mer än trettio år ledde han Sovjets kommunistparti, utrotade hela samhällsklasser, segrade i andra världskriget över sin forne allierade Tyskland och blev världens mäktigaste man.

Forskare är oense om Stalin hade ihjäl ”bara” tio miljoner människor eller om korrekt siffra är sjuttio miljoner. En karl värd att hylla – eller att åtminstone att studera?

Utan tvivel. Den som reser en smula missar inte chansen att i Bagdad besöka något av Saddam Husseins gamla palats, att på Taedongflodens strand i Pyongyang betrakta Kim Il-Sungs födelsehus (fast det förmodligen är fejkat), i Braunau-am-Inn Österrike låta sig fotograferas vid det forna Gasthof zum Pommer, där Adolf Hitler föddes, eller att i Hunanprovinsen vandra i Mao Zedong födelseby Shaoshan. Närhet ger begriplighet.

Så var det nu här i Gori. Stalin står på en väldig staty på Stalintorget. Några hundra meter bort ligger ett jättemuseum i Moskvakrokan-arkitektur. Det är knappast ett museum. Snarare en Hall of fame av den typ amerikaner reser över basebollsstjärnor och rocksångare. En hagiografisk hyllning. Okej, du lär dig inget om utrotningarna och Gulag. Men ofrånkomligt är det fascinerande att se klassfotot från 1800-talets slut med lille Josip bakerst i mitten.

Framför museet tillåts jag gå in i stugan i vilken lille Josef föddes som son till en alkoholiserad skomakare och en sömmerska. Det är ett enda rum med säng, spegel och samovar. På museets andra våning finns hans arbetsrum i Kreml intakt med sitt påfallande lilla skrivbord och med en vit bakelittelefon.

På planen utanför finns järnvägsvagnen i vilken han i en av andra världskrigets slutmånader 1945 färdades till Jaltakonferensen.

I montrar ställs presenter från omvärldens gästande kommunistpartier ut: blomstervaser och träskor, hjärtknipande kitsch. Allt är skabbigt, en del luktar mögel.

Man skulle ha trott att god smak, anständighet, skulle hindra att denne notoriske massmördare fortfarande är respekterad. Inte. När, som en del av oss minns, en tv-kanal i vintras bland ryssar hade omröstning om den största personen i rysk historia fick Stalin en övertygande tredjeplats –och han hade, säger ryska vänner, vunnit om inte tv-kanalen av anständighetsskäl ogiltigförklarat tiotusentals av hans röster för att sålunda få fram en mera anständig vinnare.

Vinnare blev Alexander Nevskij, som i århundraden varit en nationalhjälte; han slog svenskarna i slaget vid floden Neva år 1240.

Tvåa blev Pjotr Stolypin, en reformvänlig premiärminister som 1911 mördades av en revolutionär. Lenin, en annan massmördare, hamnade högt liksom Jeltsin men de stora författarna Dostojevskij och Tolstoy hade svårt att pressa sig in – och dissidenter som Sacharov och Solzjenitsyn tillhörde de nästan glömdas skara.

Hur upprörda ska vi vara över detta? Svar: Inte alls. Även vad gäller massmördare ska vi visa lite humor. Därför log jag, när jag såg notisen, att Jan Myrdalsällskapet (ett sådant finns tydligen) instiftat Leninpriset. Uppkallat alltså efter en utpräglat mordisk skurk. Ordföranden i sällskapet, Cecilia Cervin medgav uppriktigt: ”I första hand är det meningen att få människor att haja till.”

Och hajar till gör vi. Lystet väntar jag därför nu på den förening som – den dåliga smakens anda – utlyser Hitlers hederspris, Stora Pol Potutmärkelsen, Mussolini-medaljen och Idi Amin-stipendiet.

Av: 

Staffan Heimerson

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Staffan Heimerson