Ge oss kärlek – vi vill inte veta av verkligheten

1 av 2 | Foto: UNIVERSAL STUDIOS
Jude Law och Cameron Diaz i ”The Holiday”.
KOLUMNISTER

För ett par kvällar sedan såg jag om ”The Holiday”. Mest för att jag inte orkade sträcka mig efter dosan. För jag avskyr filmen.

Scenerna där Cameron Diaz och Kate Winslet ska ”upptäcka sina semesterboenden med hjälp av självprat och händer som faller ut som om det regnar mjukt vårregn inomhus” är vidrigare än alla ”Saw”-filmer jag inte vågat se.

Ändå har jag sett ”The Holiday” minst fem gånger. Det är ju inte riktigt klokt.

Den här gången kommer jag in i filmen precis när Cameron Diaz, Amanda, ska försöka somna i den engelska stugan som ser ut att lukta fuktig gubbsocka, mögel och rök från öppen spis.

Plötsligt bankar det på dörren. Och jag vet inte hur ni känner, men jag hade kvävt mig själv med en kudde för att slippa uppleva skräcken av psykopat utanför dörren till en öde stuga i ett främmande land.

Men vår ensamma hjältinna smyger ner för trappan och öppnar dörren.

Och i samma ögonblick som hon gör det så blir hon förälskad i Jude Law, Graham, som står utanför.

Och han i henne.

”Så himla orealistiskt, sånt där händer aldrig i verkligheten”, suckar den kvinnliga (och manliga) publiken och önskar att de också fick suga intensivt på Judes … läppar.

Men det är faktiskt inte orealistiskt. Det händer vid dörrar överallt att fulla män som måste ”pissa” bankar och skriker att en kvinna ska öppna dörren så att han kan uträtta sina behov samt sova med sitt öliga tryne i hennes soffa för att undvika att köra hem full.

Skillnaden är bara att få av oss skulle komma på tanken att ligga med en pissfull dörrknackare, ännu mindre falla handlöst förälskad i honom.

Men okej, vackra bokredaktörer med sug i blick och självfall växer inte på träd. Inte ens i England (särskilt inte i England?)

Den där ögonblickliga kärleken.

Att bara veta.

Många skyller på Hollywoods syn på förälskelse, att den förstör för alla normala människor med lågmälda känslor och vardagliga bestyr, men Hollywood uppfann inte konceptet kärlek.

Att få syn på någon och vilja föda dennes vackra bebisar är djuriskt och primitivt och inbyggt.

Och det är därför det varje år blir en ny säsong av ”Gift vid första ögonkastet”, som är som ”The Holiday” fast lite mer ”BOR DU OCKSÅ I ÅRSTA?”

Hur höga är inte förväntningarna i de där första avsnitten, det allra första mötet.

Nu ser ni till att ni älskar varandra, skärp till er, spotta upp er, vi som tittare behöver detta.

Vi behöver kärleken.

Visa oss att den finns.

Visa att det går.

Ge oss en kärlek som är ögonblicklig, djup och långvarig.

Vi vill inte veta av verkligheten.

Inte i Hollywood och inte i Årsta.

För risken är ju att Jude Law är en sån som, om ingen hade öppnat dörren, ”bara låtit det hända”.

Tänk på det en stund och älska den du får syn på som om det är den sista pisseponken i Årstaviken.


Luke Perry:

  • Jag minns att jag irriterade mig på Dylan McKays raspiga röst, att han bodde i eget hus, körde sportbil och ständigt reste till Baja för att surfa. Det kändes så osannolikt för den gymnasieelev han skulle föreställa.

Ett avsked:

  • Nu önskar jag inget hellre än att Luke Perry får surfa in i evigheten längs stillahavskusten. Vi andra tar farväl av en stor skärva av nittiotalets hopplösa trånande till den övermogna killen med kisande blick och en mur vi ville forcera med Jane Hellen och illasittande jeans.

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM