Skid Row - avstjälpningsplats för Los Angeles hemlösa

1 av 3 | Foto: Statusboende. På Skid Row bor det fina folket i tält, medan de lägre socialgrupperna får nöja sig med presenningar eller att sova direkt på trottoaren.
KOLUMNISTER

los angeles.

En naken man kommer springande på trottoaren, en man i sina bästa år, han springer fort och hukande och lägger sig med ansiktet mot väggen i hörnet av Femte och San Pedro-gatan och två skolflickor skriker av skratt, de skriker och skriker och det finns inte den minsta glädje i skrattet.

En buss stannar för rött ljus i korsningen. Flickorna skriker sina gälla, fula skrik och pekar på den nakne och busschauffören skrattar och håller händerna för ansiktet innan hon kör vidare. Hon håller inte händerna för ansiktet för att hon är chockerad, det är bara en gest, en lek, för nakna människor på trottoarerna är ingen ovanlighet på Skid Row.

Så kallas området precis öster om centrala Los Angeles där det finns skyskrapor med fina kontor och trevliga butiker och välskötta restauranger i gatuplanen.

Skid Row ligger i Leksaksdistriktet och här finns faktiskt en hel del butiker och grossister som erbjuder trampbilar, sparkcyklar, plast­bollar och dockor. Men framför allt finns här människor som irrar på trottoarerna, männi­skor som lutar sig mot husväggarna och ingenstans har att ta vägen, förvirrade människor som borde vara på sjukhus, knarkare som borde vara på avgiftning och vanliga människor som mist arbete och inkomst och som nu tagit det stora steget neråt, mot undergången.

Snabbt blir de varse att det finns hierarkier även på botten.

På Skid Row lever aristokratin i tält, riktiga tält som de ställt på trottoarerna, och de kan dra för öppningen om natten för att få en ­smula avskildhet och några har till och med luftmadrasser att sova på.

Socialgruppen under bygger skydd av presenningar som de hittat eller stulit någonstans: det blir hem med lösa, fladdrande tak och väggar av wellpapp eller kanske några bitar plywood.

Nästa grupp sover direkt på trottoaren.

Gruppen under befinner sig inte ens på trottoaren utan återfinns på gatan, som den tand­lösa, skitiga mannen som sitter i rännstenen och röker marijuana, djupa, långa bloss som han blåser ut i stora moln och han visar ingen njutning i ruset, bara en djurisk hunger.

Det är trångt på Skid Row. Ibland får man gå ut på trottoaren för att ta sig fram.

Några tips: Se ingen i ögonen, undvik diskussioner, häng inte för länge på samma ställe.

Och ha inga öppna sår.

Det hade Andy Bales, ett litet, obetydligt sår på höger fot, ett sår han inte ens tänkte på när han en morgon hösten 2014 gick till arbetet som vanligt.

Han är chef för Union Rescue Mission, ett kristet härbärge, ett av USA:s största som varje natt ger sängplats åt 800-900 människor.

Bales fick något i såret när han gick på trottoaren. Såret växte och växte och blev ett gapande hål, och bakterierna gav sig på själva benet. Nu sitter Bales i rullstol på sitt kontor, foten är bandagerad och om några dagar ska han träffa läkarna igen.

– Troligen får de kapa av foten.

Han lutar sig fram och drar ett snitt med ­handen ungefär halvvägs upp på skenbenet.

Bales är en sammanbiten man, och snabb och effektiv. Han har mycket att göra. Han smattrar fram uppgifter och det finns en bitterhet över honom, en bitterhet som rimligen har med hans egen olycka att göra, men också med samhällets.

2 000 till 4 000 människor lever på gatorna på Skid Row (det finns högre uppskattningar). Förr var de tvungna att ta bort tälten dagtid men nu låter polisen dem stå kvar, en signal om institutionaliserad hemlöshet. Myndigheterna styr de hemlösa hit när andra stadsdelar snyggas till. Skid Row är en avstjälpningsplats.

– Det vi ser här är en katastrof skapad av människor. De på gatan är våra bröder och ­systrar, medborgare, våra medmänniskor. Och vi låter dem förstöra sig själva, de går under i fri­hetens namn.

Andy Bales byter tungt ställning och rättar till benet.

– Problemen går att lösa men människorna är så själviska. Los Angeles är USA:s mest själviska plats.

Jag nämner den nakne mannen.

– I går irrade en man i sjukhuskläder här ute på gatan. Någon klinik hade transporterat hit ­honom och dumpat honom. De gör så.

Tält efter tält på gatan, och shoppingvagnar, alltid dessa shoppingvagnar där hemlösa förvarar sina bohag. En man sitter på en pall, en kvinna klipper honom. En gubbe med bar överkropp går sidledes som en krabba, sakta, steg för steg samtidigt som han sjunger och vaggar med överkroppen, och där ligger en gammal man på trottoaren och tittar hjälplöst upp mot himlen, Los Angeles blåa ­himmel, han har ramlat ur rullstolen.

En söt lukt av marijuana och den ­fräna stanken av urin.

Och överallt skyltar på husväggar och staket. Tillträde förbjudet. Förbjudet att sitta, ligga eller sova på trottoaren, gatan eller annan allmän plats. Privat egendom. Inga fotgängare på uppfarten! Stängt för allmänheten. ­Förbjudet att inneha droger, handla med droger, inneha vapen eller att uppehålla sig utanför byggnaden utan ­syfte. Ingen prostitution.

Utan regler kan inget ­civiliserat samhälle byggas.

Och den nakne mannen ligger kvar i hörnet av ­Femte gatan och San Pedro.

ARTIKELN HANDLAR OM