Mejla

Zendry Svärdkrona

Ge ungdomarna ett aktivitetshus

Publicerad:
Uppdaterad:

I går såg jag det igen. Och i huset intill mitt. Ännu ett nytt kontor har öppnats. De växer upp som svampar ur asfalten i min stadsdel. Man kan se rakt in i dem, för de skyls inte av töntiga gardiner, persienner eller krukväxter. Nej, själva grejen verkar vara att oblygt visa upp sig.

Runt stora ovala bord med superslimmade dataskärmar, sådana som kostar skjortan, sitter mycket unga människor och pratar med varandra. Jag har ingen aning om vad, för den här typen av verksamhet är namnlös. Eller så är namnskyltar inte coolt. På lunchrasterna käkar de sushi eller indiskt eller grekiskt eller vegetariskt eller italienskt på en av de otaliga restauranger som vuxit upp i kvarteret.

Det handlar om de ”hippaste” kvarteren i Sveriges huvudstad. Detta är Södermalm, en stadsdel vars befolkning är lika stor som en medelstor svensk stad. Detta är Södermalm, som numera beskrivs som ett paradis för unga nyrika IT- och reklamcirklar. Tar man en promenad runt kvarterets kändare gator, får man som sagt syn för sägen. På Götgatsbacken trängs svindyra butiker, där exklusiva tvålar säljs i lösvikt, där en läcker schal kan inhandlas för tusen spänn, moderiktiga stövlar för tvåtusen och ett moderiktigt anteckningshäfte för 175 kronor.

Men utanför de lyxiga kontoren och de många kaffe latte-haken lunsar stadsdelens ungdomar förbi. Vilsna, utestängda, uttråkade. Att vara i de tidiga tonåren på Södermalm är inte en höjdare. Här finns inga ungdomsgårdar, här arrangeras inga aktiviteter för ungdomar på skol- och sommarloven, här är helgerna en öken av TV-tittande, dataspelande, öldrickande. Och att gå runt.

Att gå runt Södermalm är faktiskt en huvudsaklig fritidssysselsättning för unga tonåringar. Man vandrar gatorna upp och ned. Sommar som vinter. Samlas i Vitabergsparken där man står och huttrar och ja, vad gör man? Försöker få någon att köpa ut eller skaffar något mer stimulerande än så. Pojkarna tittar på flickorna antar jag och flickorna på pojkarna. Såsom man alltid har gjort. Men om man vill gå någonstans, sätta sig ned med något varmt att dricka, lite musik, så glöm det.

När stadsdelsnämnden skall spara, så sparar man på ungdomarna, som redan är satta på undantag. Fritidsklubbarna på skolorna hotas av nedläggning, sommarlovsaktiviteterna (och de var inte många!) skall läggas ned, kolloplatserna skall halveras och kanske skall den enda (!) fältassistentens lön dras ned.

Jag erkänner att jag aldrig varit bra på matematik. Men mänsklig aritmetik förstår jag mig ändå på. Vad kostar en ”utslagen” människa samhället? Och vad bidrar en aktiv medborgare med? Det är matematik på lågstadienivå.

Och säg inte att det inte finns pengar. Visst finns det pengar i huvudstaden i en av de mest välmående länderna i världen! Det är – som alltid – en fråga om att prioritera.

Häromdagen visade de lokala TV-nyheterna för Stockholmsområdet ett reportage om hur Mariakliniken – som tar hand om alkohol- och drogpåverkade ungdomar – påverkas av nedskärningarna. De som utför det viktiga och tunga arbetet där, knäar under den ökande arbetsbördan. Ökningen av missbruk bland de unga har inte varit så hög sedan 70-talet, sades det.

Så starta – inte ett, utan flera – allaktivitetshus för ungdomarna. De skall hålla öppet från eftermiddagen och långt framåt kvällarna. Och på helgerna.

Där skall finnas fika till självkostnadspris. Där skall finnas utrymme för musik-, teater-, foto- och filmaktiviteter. Där skall man ordna dans och visa kvalitetsfilm. Där skall finnas personal som håller drogerna ute och energin upp. Det skall vara gratis. Generöst. Kul.

Kortsyntheten är kriminell. Men det är inte den som är det värsta. Utan fantasilösheten. Den är oförlåtlig, för den är enfaldig. Det som är riktigt korkat har man svårt att förlåta.

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad: