De är män som hatar kvinnor på olika sätt

KOLUMNISTER

”Du måste sluta läsa alla mejl, du kommer börja hata alla män annars” säger en journalistkompis, efter att jag på måfå citerat ur några av de tusentals läsarreaktioner jag fått den senaste månaden.

Men det går inte att låta bli. Jag lever den här våren i en sorts symbios med den svenska kvinnohatsmaffian. Nio läsarmejl av tio är från män och fyra av fem avsändare har typiska fyrtiotalistnamn - och tycks just ha gått i pension och ägnar sin nyvunna lediga tid åt att mejla kvinnliga journalister om hur skönt det ska bli när vi tvingats bort en gång för alla.

Fast i lite mindre diplomatiska ordalag och kryddat med ett och annat könsord.

Arne och Bengt. Har de alltid tyckt så här? Eller har de radikaliserats via alternativa nyhetssajter de senaste åren utan att samhället lyckats plocka upp dem på vägen?

Går det ens att göra något åt deras problematiska demokratisyn?

Hat och hot mot kvinnor i offentligheten har varit föremål för ständig debatt de senaste åren. Medvetenheten om ”troll” på internet har förmodligen heller aldrig varit större hos allmänheten, något som gör det lättare att inte tappa hoppet om mänskligheten totalt när jag umgåtts vidare viralt med Åke, Lars-Erik och Gunnar i ytterligare några timmar. Dessutom är arbetsgivare, kolleger och majoritetssamhället överens om att problemet är allvarligt och på riktigt.

Jag tänker på det när jag följer debatten om kvinnorna i de svenska förorterna som inte blir lämnade ifred. De vars plågoandar finns i närmiljön: i kvarteret, på torget i centrum, ibland runt middags­bordet, och som inte kan klicka bort dem och stänga av datorn när frustrationen blir för stor.

Vems stöd känner de? Kvinnor vars livsvillkor är en skamfläck för hela det svenska samhället och vars berättelser det är vår plikt att ta in förutsättningslöst, utan politisk förförståelse och pajkastning som resultat.

Men med de låsta positionerna i svensk debatt är det förstås omöjligt.

Kontrollen av förortskvinnorna har blivit ett obegripligt tabu för den vänster som tvångsmässigt upprepar att ”kvinnoförtrycket faktiskt finns överallt” och en strategisk bricka i nyhögerns opportunistiska demoniserande av stadsdelar som de aldrig tidigare brytt sig om att försöka förstå sig på.

Metoderna att begränsa kvinnors handlingsutrymme återfinns i de flesta kulturer, det är vare sig ett politiskt korrekt påhitt eller en överdrift. Men det är en klen tröst för de flickor och tjejer som vill ha ett jobb, plugga vidare, spela basket och ta sista tunnelbanan hem på fredag, men som sitter fast i ekonomisk och geografisk segregation - en väldokumenterad grogrund för extremkonservativa religiösa ideal - där ett fåtal män tillåts leka sedlighetspolis med uppsikt över alla andra.

Den kontroll de utsätts för har kanske samma psykologiska grund som Arnes och Bengts intensiva mejlkampanjer för att få tyst på de fula feministkärringarna på Aftonbladet. Utfallet är ändå, milt uttryckt, värre för flickorna i förorten. Hur högt ska de behöva skrika förrän någon ska lyssna på dem på riktigt?

Och när ska vi acceptera att vi har att göra med män som hatar kvinnor på olika sätt?

ARTIKELN HANDLAR OM

Sexism