Mejla

Jan Guillou

Värt att tänka på när SD:s krokodiltårar rinner

KOLUMNISTER

Det är inte så lätt att förklara den anmärkningsvärt stora överrepresentationen i brottslighet bland sverigedemokratiska politiker. Framför allt duger inte partiets favoritförklaring till hög brottslighet, etniskt ursprung eller kultur. De sverigedemokratiska förbrytarna är vita män, kulturellt präglade av vad de på skinnskalletiden stoltserade med som ”helsvenska föräldrar”.

Fenomenet med den sverigedemokratiska överrepresentationen i brottsstatistiken är inte nytt. När jag senast skrev i ämnet (5 mars 2017) var sex av SD:s riksdagsmän dömda för brott och ytterligare två åtalade och senare dömda. SD:s riksdagsgrupp uppvisade alltså en brottsfrekvens kring 15 procent, nästan dubbelt så mycket som den statistiska överrepresentationen bland exempelvis afrikanska invandrare.

Under de senaste fem åren har brottsligheten bland SD:s politiker sjunkit något, särskilt bland riksdagsmännen, men också ändrat karaktär. Då, 2017, var typisk SD-brottslighet sådant som grovt bokföringsbrott, skattesmitning, förtal, misshandel, stöld, våld mot tjänsteman och narkotikabrott.

Idag ser SD-brottsligheten annorlunda ut. Enligt företaget Verifieras undersökningar är överrepresentationen i brottslighet sju procent bland alla politiskt valda SD:are. Dubbelt så högt som bland alla andra politiska partier och väsentligt över det svenska genomsnittet. Men SD:arnas kriminalitet har också ändrat karaktär till sådant som våldtäkt, sexköp, sexuellt ofredande, våld i nära relation, våld mot kvinnor och barn och misshandel, just den typ av brott som intar en särställning i partiets propaganda mot invandrare.

Till detta kriminologiskt intressanta fenomen har SD ingen känd förklaring. För hur intresserat partiet än är av att diskutera brottslighet bland andra kategorier, särskilt invandrare förstås, kniper man visligen käft om den egna sensationellt höga brottsligheten. Och om partiet till äventyrs diskuterar problemet mellan skål och vägg så får vi väl ändå utgå från att man inte skyller på den egna kulturen eller etniciteten.

Möjligen är SD:arnas favoritekonom Tino Sanandaji, känd för sin matematiska bevisföring för att sådana som han själv är särskilt skadliga för Sverige, något på spåren när han kategoriserar Sverigedemokraterna som ”ett gäng skånskt trash med låg IQ”.

Man skulle åtminstone till hälften kunna instämma i den analysen. Dumhet är en faktor som ökar risken för brottslighet. Svårare att acceptera är tanken att även skånskhet skulle ha den olyckliga effekten. Men om man tolkar Sanandajis begrepp ”trash” som människor i socialt underläge med hög arbetslöshet, bidragsberoende och låg utbildningsnivå så kan det också stämma in på SD.

Vi har alltså två särskilda kategorier i Sverige som kännetecknas av väsentligt högre brottslighet än riksgenomsnittet, utomeuropeiska invandrares barn och sverigedemokrater.

Vad har då dessa till synes vitt skilda kategorier gemensamt?

För det första arbetslöshet, som är den enskilt viktigaste av många bakomliggande faktorer som ger samband med brottslighet.

Just den förklaringen stämmer förstås illa in på välbetalda sverigedemokratiska riksdagsmän. Men de kan ju ha fört med sig sin livsstil, ”kultur” om man så vill, från tidigare i livet innan de fick riksdagslön.

Men återigen, av alla kända förklaringar till brottslighet är arbetslöshet den viktigaste. På 60-talet var invandrare underrepresenterade i brottsstatistiken eftersom de var arbetskraftsinvandring. De var fullt sysselsatta med att bygga det svenska välståndet.

Idag är läget som bekant det omvända, arbetslösheten är mångdubbelt större i vissa invandrargrupper än i det svenska genomsnittet. Därför högre brottslighet.

Trots stor flyktinginvandring och arbetslöshet har brottsligheten generellt sjunkit i Sverige under en lång följd av år. Det till synes allt överskuggande undantaget är unga gangstrar med invandrarbakgrund som skjuter varandra.

Sverigedemokrater kännetecknas inte alls av den brottstypen; de skjuter varken varandra eller politiska motståndare. Desto enklare för partiet att under det innevarande valåret koncentrera sin politiska propaganda kring just den brottstypen. Vi har många sverigedemokratiska litanior och krokodiltårar om dessa skjutningar framför oss fram till valet nästa år.

Då bör man hålla i minnet att SD-politiker generellt är mer överrepresenterade än flertalet invandrarkategorier i brottsstatistiken. Det finns inget känt samband med brottslighet starkare än att vara sverigedemokratisk politiker.


För övrigt anser jag att…

• … partiledaren Ebba Busch inte bara utmärker sig för att inte förstå vad hon säger (”med berått mod”) eller historisk okunnighet (Richelieu!). Hon är unik också som den enda dömda förbrytaren bland landets partiledare.

Av: 

Jan Guillou

Publisert: