Mejla

Kristoffer Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

Du kan inte nationalsången – och du är inte ensam

Publicerad:
Uppdaterad:

Gissningsvis kan du inte nationalsången.

Första raderna går med ett nödrop, resten är en hummande väntan på att leva och dö i Norden.

Du är inte ensam. En majoritet av den svenska befolkningen har glömt eller aldrig ens lärt sig Richard Dybecks hymn. Det hävdar jag, fast det är också en gissning.

Ingen vet hur det ligger till då det aldrig bussats runt näsvisa kontrollanter med inspelningsapparatur i hand. Ändå låter det i debatter som att nationalsången är allmän kunskap som vi är på vippen att förlora.

När riksdagens allmänna motionstid nyss löpte ut fanns som vanligt en önskan om att erkänna ”Du gamla, du fria” som officiell nationalsång. Det önskar någon varje år inför döva öron. Mer ovanlig var upprördheten i fjol när det hävdades att sången skulle strykas ur läroplanen, vilket inte var helt sant, men tillräckligt sant för att ruska liv i de mest lättväckta politikerna.

De käbblade om bildningens betydelse, ungdomens nonchalans och vuxenvärldens ansvar, men hela tiden utifrån antagandet att vi svenskar åtminstone hittills kan stämma in mangrant i de pampiga stroferna.

– Vår nationalsång är en självklar del av den kunskap som man bör ha när man bor i Sverige, sa utbildningsministern Anna Ekström.

Jag tänker på saken när varken Janne Josefsson eller Cecilia Frode känner till frasen ”du tronar på minnen” i en frågesport på tv. Jag ringer min lillasyster som klarar inledningen men inte mycket mer. Hon frågar sina vänner som också strandar tidigt. Jag ringer en äldre bekant som säger ja och jo men vid uppsjungning medger att han brukar mima i mitten.

Cecilia Frode och Janne Josefsson svarar fel på vad ”du” gör på minnet av fornstora dar i nationalsången.
Foto: ”Alla mot alla” i Kanal 5
Cecilia Frode och Janne Josefsson svarar fel på vad ”du” gör på minnet av fornstora dar i nationalsången.

Hanna Enefalk är historiker och har disputerat på 1800-talets patriotiska sånger. Hon påpekar att den svenska lösningen är vanlig, att regeringar inte behöver besluta att en melodi representerar nationen, utan att valet ofta växer fram.

Här stod kampen på 1800-talet, då Dybecks komposition konkurrerade med bland andra Gunnar Wennerbergs ”Stridsrop”, vars oblyga krigsförklaring mot Ryssland passade in i den rådande skandinavismen, men fick en inopportun bismak när världskrigen kom.

Den som vill överleva i 180 år kan inte mucka gräl med någon.

– Det har funnits svenska motsvarigheter till Marseljäsen, men de blev inte långlivade. ”Du gamla, du fria” är både vacker och slätstruken, säger Hanna Enefalk.

Foto: Pontus Orre
Landskamper är ett av få tillfällen då svenska nationalsången sjöngs.

Så till det viktiga. Historikern ger mig åtminstone inte fel när jag påstår att mindre än hälften av svenskarna kan ta sig hela vägen från du gamla till dö i Norden.

– Jag har lika litet underlag som du, men tror att de flesta kan första versen och snubblar på andra. Det gäller andra sånger också. De enda vi kan utantill är Helan går, Hej tomtegubbar och kanske Nu tändas tusen juleljus, säger hon.

I den mån kampen ska ses som förlorad så skedde nederlaget för ett halvsekel sedan. 1969 avskaffades stamsångerna – Nordens nationalsånger, inklusive den isländska, plus ett par folkvisor – i skolorna för att de ansågs mossiga.

Sedan dess har yngre generationer sjungit om fjällhöga nord på nationaldagar och landskamper, de har traderat i en bräcklig men fin kedja som bryts först när vi inte anser att en sång från 1844 har bäring längre.

Det är trist men inget att frukta. Vi klarar oss. Vi är till viss del redan där. För att alla skulle kunna nationalsången i dag?

Du gamla lögn, dig borde vi göra oss fria från.

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Publicerad: