Har jag varit med och hyllat hederskulturen?

Foto: Per Björn
Kan man fortsätta älska sin släkt trots att de tvingat en att gifta sig?
KOLUMNISTER

Det roligaste bröllopet jag varit på var i själva verket en tragedi. 

Brudgummen, en ung släkting till mig i Polen, var butter ända tills vodkan kom fram på borden.  Bruden, just fyllda 18 år, iklädd ärmlös prinsessklänning, dansade mest med sina väninnor. Som om hon vore på knajp, en utekväll på krogen. 

I taxin på väg till den katolska kyrkan där bröllopspar vigdes på löpande band denna soliga dag, grälade de två oavbrutet, enligt en kusin som placerades mellan dem för att medla. 

Röda i ansiktet steg paret upp för altargången. Båda såg ut att vilja vara någon helt annanstans. 

Det borde de ha varit också.

Äktenskapet mellan de unga tu var nämligen en kylig, kärlekslös överenskommelse. 

Jag har aldrig hört polacker prata om heder. 

Däremot om familjen, rodzina. 

Herregud vad det pratas om den. I politiken, i kyrkan, i grälen mellan släktingar som är osams om pengar och moral. Rodzina sträcker sig långt utanför hemmets spetsgardiner. Utåt sett är man obrottsligt lojal. Då är familjen helig. 

När min unga släktings exflickvän plötsligt blivit oplanerat gravid, samlade familjerna till krismöte. Barn utanför äktenskapet? Kom inte på fråga. 

Lösningen blev ett giftemål. Trots att paret i själva verket hade gjort slut, saknade känslor för varandra, varken ville ha barn eller byta ringar. 

Familjerna planerade ändå ett överdådigt bröllop. Mat i mängder, inlagd sill, tårtor, kött och korvar, ett helt hotell som hyrdes för gästerna. DJ:n pratade i mick och spelade eurodiscohits. På borden stod vodkaflaskorna tätt. Alla dansade och lekte – mina gammelmostrar i 90-årsåldern gick väl till sängs vid tresnåret på natten. 

Och alla hyllade vi ett ofrivilligt äktenskap som ingåtts på grund av unken tradition, byggd på ålderdomliga synsätt kring sex och oskuld.

Detta alltså på 2000-talet.

Jag vill absolut inte jämföra med vissa av de fall som min kollega Lisa Röstlund tar upp i sin enorma granskning av hedersförtrycket i Sverige – de som hotas och tvingas fly undan släktens repressalier. 

Men det kan också se ut så här. Att någon tvingas att gifta sig, endast för att den heliga familjens anseende ska bevaras. 

Till mitt försvar kan sägas att min unge släkting och hans fru sedan gick skilda vägar. Ingen skilsmässa – gud förbjude! – men de fick äktenskapet ”annulerat”, något som Katolska kyrkan godkänner om man gift sig mot sin vilja. 

I dag är allt glömt och förlåtet. Jag älskar fortfarande min rodzina. 

Men den gnagande tanken lämnar mig inte. 

Har jag varit med och upprätthållit hederskulturen?