Använd ditt vita privilegium rätt

Av: Frida Söderlund

Publicerad:
Uppdaterad:
Över hela USA protesterar människor mot rasismen och polisvåldet mot svarta.
Foto: Stephen B. Morton / AP
Över hela USA protesterar människor mot rasismen och polisvåldet mot svarta.

”The Grove brinner nu.”.

Jag får sms:et från min bästa vän klockan fyra på natten, svensk tid. I videoklippen som följer hör jag skott, skrik, smällar. Ljudet av helikoptrar som cirkulerar lågt över stadsdelen i Los Angeles ligger som ett soundtrack i varje video.

Protesterna mot rasismen och polisvåldet mot svarta i USA är inne på sin tredje eller fjärde dag. Jag svarar på vändande sms att ”hon ska vara försiktig, inte gå längst fram”, för jag vet redan att hon inte kommer att gå hem.

Kampen mot rasismen kräver folket.

Min bästa vän, med ursprung från Mellanöstern och erfarenheter jag inte ens kan föreställa mig, säger i telefon dagen efter: ”du kommer aldrig att förstå.”.

Och det kommer jag inte. Jag kommer aldrig att förstå hur det är att bli bedömd eller bemött baserat på hudfärg. Bli diskriminerad, utsatt, hotad eller mördad – på grund av etnicitet, hudfärg, ursprung.

Mitt vita privilegium ligger som ett skyddande täcke över allt. Hela mig. Men skygglappar hamnar så lätt för ögonen.

De får inte ligga för ögonen.

I en video på Twitter, en av många från protesterna i USA, ser man hur en svart tonårskille ställer sig på knä framför raden av poliser som rör sig framåt. Han har händerna i luften, obeväpnad i t-shirt och shorts. Poliserna har sköldar, hjälmar, vapen. En vit tonårstjej hoppar direkt efter, ställer sig på knä framför honom. Hon höjer händerna där hon sitter mellan honom och poliserna, och när de försöker knuffa bort henne vänder hon upp, håller undan dem med sin rygg och den taniga kroppen som är huvudet kortare än polismännens.

En av tusen svarta män förväntas dödas av polis i USA. En, av tusen. 

I en park kräver en ung kille och en ung tjej samma rättvisa, båda på knä och med händerna i luften. 

Men hennes hudfärg skyddar henne. Hon vet det och hon agerar på det. 

Hon kommer inte att dö, i dag. Kommer inte att bli misshandlad, i dag. Det är vad hennes vita privilegium ger henne. Möjligheten att överleva.

Hur mycket vi än avskyr det så står han där utan samma skydd. Det går inte att förneka eller förbise att hon som inte utsätts för rasismen, är den som gynnas i samhället där den pågår varje dag. Den skillnaden är oundviklig.

Men i stället för att sätta ett knä i nacken sätter hon det i marken.

Och frågor som ”hur det här har fått fortgå” och “har vi inte kommit längre” får sina svar.

Vi har låtit det. Vi har, medvetet eller inte, upprätthållit ett förtryck genom att värna om privilegiet som skapar det. Vi har levt vidare i en värld där strukturerna inte påverkat oss och där vi kunnat dra nytta av dem varje dag, medvetet eller inte. När svarta har kämpat för rättvisa på gator och torg har vi kunnat använda en hashtag och fortsätta med våra liv – för vi kommer ju ändå inte att dö. Kommer inte misstänkliggöras, nekas, diskrimineras, misshandlas.

Vi allierar oss ”här och där”, då och då, trots att svartas kamp är, och har varit, ständig. 

Det finns inget som rättfärdigar det.

Småbarnspappan George Floyd dödades av en polisman och världen vaknade upp och det är på många sätt alldeles för sent. Han är en, av så många. En på tusen svarta män som förväntas – förväntas – dödas av polis i USA.

Den strukturella rasismen fortsätter att förtrycka liv – ta liv – världen över. Och vi är en del av den.

Lyssna, om du inte vet. Lär, om du inte kan. Gör bättre, om du inte gjort tillräckligt.

Få anser sig vara rasist, men det betyder inte att vi är immuna mot rasistiska beteenden eller ageranden.

Det vita privilegiet ger oss alla möjligheter, det vet vi redan. Använd det.

Och använd det rätt.

Publicerad:

LÄS VIDARE