Mejla

Johanna Frändén

Därför blev jag lättad efter Palmebeskedet

Publicerad:
Uppdaterad:
Det är någonting alldeles särskilt med Palmemordet och nostalgin, skriver Johanna Frändén.
Foto: TT
Det är någonting alldeles särskilt med Palmemordet och nostalgin, skriver Johanna Frändén.

En kompis hör av sig dagen före vad vi tror ska bli avslöjandet av Palmemördaren. Hon har en känsla av ”mysig retro” i kroppen: ”Känns sjukt härligt, tanken på att vi kommer sitta sex miljoner framför SVT imorrn. Vi kommer påminnas om -86 men också om typ 2003 när det fortfarande fanns en offentlighet och en berättelse och inte tusen olika bubblor. Man måste påminna sig om att det trots allt är ett brutalt mord och att anhöriga finns som är ledsna”, messar hon.

Det är någonting alldeles särskilt med Palmemordet och nostalgin. Bilden av ett litet land med en stor politiker, ett samhälle i chock, och män i mustasch och grovstickad pullover som försvarade olika ”spår” i samma tv-program som alla tittade på, eftersom det var det enda man hade att göra på kvällen. Och en snart femårings tankar från småstaden: Stockholm måste vara stort, kallt och farligt.

Vi som är födda precis i början av 1980-talet tillhör de årgångar som har skotten på Sveavägen som ett av de allra första minnena. Lördagsmorgonen framför tv:n, mammorna som grät – tydligen var det här på tiden då män var män och kvinnor kvinnor, för jag minns inte en pappa som grät när Palme mördades. Blodpölen i snömodden. Polisradion. Det är mord på Sveavägen. Okej. Det är Palme. Va? Det är Olof Palme.

Vi tidiga 80-talister har levt hela livet med Palmemordet. Vi minns inget före, det finns inget efter. I alla fall inte efter onsdagens presskonferens, där ännu en byråkrat av 50-talistsnitt tog svenskarnas uppmärksamhet i anspråk och trodde att ett expertutlåtande skulle ge befolkningen lugn.

Foto: Polisen
Chefsåklagare Krister Petersson.

Men Sverige ser inte ut så längre. Tiden då vi accepterade en hypotetiskt sammanfattad slutsats av en tjänstemannatyp är för längesedan förpassad till historien.

Tesen med Stig Engström betraktades direkt som ett sorts antiklimax, eftersom det inte var den politiska jättekonspiration som många hoppats på. Det är en förbluffande närsynt blick på Sverige. Som om de Palmefientliga moderatkretsarna i Täby, där Engström lär ha hittat luft, kurage och motiv för sitt dåd, inte var en politisk sfär? Som om en mördare med kommunuppdrag i ett oppositionsparti bara är en ensam galning, när det av allt att döma var den sociala miljön som liksom legitimerade dådet.

Efter den akuta besvikelsen på avsaknaden av ett mordvapen i onsdags blev jag faktiskt lite lättad. Det här mordet ska inte lösas helt, det finns där som en nästan poetisk påminnelse om något som kommer att gäcka oss i 35 år till. En övertygande teknisk bevisning hade stängt dörren om hela min uppväxt, om allt som Sverige är och inte är. En tafflig utredning. En mördare som flyr. Ett spår som inte undersöks och en misstänkt gärningsman som verkar för omanlig och apart för att 80-talets hårdkokta mordutredare skulle ge honom någon riktig uppmärksamhet.

Och kanske spelar det ingen större roll. Det väsentliga med berättelsen har för längesedan slutat att vara mördaren. Det viktiga är hur alla svenskar i över 30 år fått vara en del av samma narrativ. Sverige vann VM-brons i fotboll, Estonia förliste, vi fick reklamradio, Spotify och Mall of Scandinavia, men Palmemordet gick fortfarande inte att lösa.

Av: Johanna Frändén

Publicerad:

LÄS VIDARE