Allt är inte trendigt som kommer ur garderoben

KOLUMNISTER

För kanske tio år sen såg jag en märkvärdig parad gå genom Stockholm. Män klädda som kvinnor, män som höll andra män hårt i handen, kvinnor med kvinnor, rosa fanor. Jag vill minnas att det duggregnade, deltagarna var sammanbitet muntra, som man kan bli när man känner omgivningens och makternas misstänksamhet, men inte vill låta sig nedslås. Det såg ut som om gayrörelsen hade kommit upp ur underjorden snarare än ut ur garderoben.

Att någon politiker med självbevarelsedrift frivilligt hade velat ställa sig i spetsen för ett sådant tåg var otänkbart.

Det är svårt att tänka sig en tydligare scenförändring. Dagens Pridefestival är medieanpassad som ett idrottsevenemang och anständig som Allsång på Skansen, åtminstone på ytan. Sponsrad av företag som Swedbank och Spendrups. I trappan upp till talarstolen trängs ministrar och oppositionspolitiker för att komma först fram till mikrofonen. Alla vill förknippas med tolerans och festglädje.

Men tolerans är inte nog. Det finns i politikernas och kändisars förhållande till Pride en solidaritet som känns ytlig och påklistrad. För mycket och för litet av det goda, på en och samma gång.

Det tassas fortfarande kring homosexuell kärlek, i ett försök att trivialisera den homosexuella erfarenheten. En amerikansk kritiker har påpekat hur Ang Lees film Brokeback Mountain av kritiken förvandlades till något annat än vad den var. Filmen handlar om ett tjugoårigt olyckligt förhållande mellan två cowboyer. Enligt kritiken och filmens marknadsföring är det oväsentligt att de båda älskande är män.

Här hemma får vi ofta höra att kärlek är riktad till en människa och att könet på människan saknar betydelse. Visst låter det fint, men vi behöver bara slå upp en bok av Jonas Gardell för att veta att den homosexuella identiteten och kärleken är en speciell erfarenhet. Kunskapen blir därmed någonting som berikar oss alla.

Det toleranta samhället har blivit så tolerant att det inte längre vågar se det avvikande för vad det är.

Tolerans och öppenhet är en sak, att gilla och omfatta en annan. Mig synes det som om politiker i sin iver att jaga den senaste trenden inte har förstått skillnaden.

I ett fragmentiserat samhället som vårt måste tolerans visas mot grupper som är olika och det måste finnas en intresserad nyfikenhet för deras speciella erfarenheter. Det innebär inte att allt dessa grupper står för skall gillas eller bör omfattas av alla.

Mona Sahlin har uppmärksammats för att hon under Pridefestivalen erövrade homosexrörelsens s k knullborgarmärke. (Dagens politiker blir inte generade. En märklig egenskap.) Sahlin gör rätt som tar upp sexuella frågor, men i det test som var kravet för att få utmärkelsen fanns inte någon intressant politik, det var bara organisationssmicker förklätt till flams.

Mona Sahlin stödde den homosexuella rörelsen när det innebar att ta en risk. Ingen annan politiker möts med samma respekt där. Hon borde utnyttja sin särställning till att ta upp frågor som väcker eftertanke.

Det finns i den homosexuella kulturen en syn på sexuella relationer som ytlig, kortvarig konsumtion. Den uppfattningen är långtifrån isolerad dit, men den har haft starkt fäste där. Folkrörelsemoralen är annorlunda. Den vänder sig mot tanken på sex som självfixerad konsumtion. Den vill skydda det intima, det ömsesidiga och det mest personliga.

Att vårt samhälle inte klarat av att se skillnaden är uppenbart.

Men frågan gäller långtifrån bara den homosexuella rörelsen. Den gäller till exempel etniska grupper. Eller varför inte tonåringar på jakt efter snabba kickar. Tolerans och öppenhet för den speciella erfarenheten och traditionen. Men det får aldrig innebära ett passivt gillande av allting och vad som helst.

Ett samhälle som inte längre hålls samman av det kitt som är breda folkliga värderingar är inget samhälle. Det är en kulturell happening.

Carl Hamilton