Låt inte ”bitter-fittorna” styra dig

I upptakten till en roman med den oemotståndliga titeln ”Bitterfittan” reser en av vår tids jämställda kvinnor, en historiens segrarinna, till Kanarieöarna för att finna sig själv.

Kvinnorörelsens mål är uppnådda, och hon är – bitter.

Hon är bitter över sin man. Hon är bitter över sin tvåårige son. Hon är bitter över en ung man på tåget som hjälper henne att få rabatt på biljetten. Hon är bitter över mannen i sätet bredvid på flygplanet. Hon är bitter över mannen i sätet bakom. Den ende man hon inte är bitter över är hennes psykoterapeut, som har givit henne tillåtelse att resa till Kanarieöarna.

Som alla förstår kunde detta vara upptakten till en strålande komisk uppgörelse med vissa aspekter av modern feminism, eventuellt dess brist på humor, men framförallt en benägenhet att beskriva kvinnor som svaga, osäkra och bortkomna, kort sagt, som offer. Vad som återstår är bitterhet.

– Bitterhet ligger nära ilska, förtydligar författaren Maria Sveland för Aftonbladet.

Gör den? Ja, i samma mening som att seger ligger nära nederlag.

Samma inställning tillämpat på en dagsaktuell fråga:

Sverige har världens bästa föräldraförsäkring. Tidigare var vi förbannade för att kvinnorna tvingades stanna hemma. Nu är vi bittra för att kvinnorna vill stanna hemma.

Många politiker har hävdat att det är av ekonomiska skäl som kvinnor utnyttjar föräldraförsäkringen mer än sina män. Om taket i försäkringen höjdes, skulle detta missförhållande rätt-as till och uttaget bli mer könspolitiskt korrekt. Taket har höjts och nu konstaterar Försäkringskassan enligt tidskriften Riksdag & Departement att det inte har lett till någon höjning alls av männens uttag.

De politiker som kommenterar detta faktum har alla dragit samma slutsats. Här krävs hårdare nypor. Det tarvas tvång. Thomas Eneroth, vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, konstaterar:

– Vi måste pröva andra vägar och där är fler pappamånader en viktig del.

En vanligtvis klok politiker som Nalin Pekgul säger:

– Könsrollerna är för starka och därför måste det till lagstiftning.

Men det är inte bara socialdemokrater som känner en oemotståndlig lust att uppfostra svenska folket. Vi upplever nu en av de mest märkvärdiga politikergenerationerna. Från vänster till höger är alla överens om att svenskarna må vara världens modernaste och mest välutbildade, allmänbildade, framsynta folk – de må ges förtroendet att fatta beslut om den framtida penning- och valutapolitiken i en folkomröstning – men ve den som försöker bestämma över sitt eget familjeliv.

Moderaterna är på sätt och vis värst för de låtsas fortfarande vara anhängare av valfrihet, men vill använda (våra) skattepengar till att dela ut en jämställdhetsmuta till dem som lever på det sätt som Fredrik och Filippa tycker är genuspolitiskt korrekt.

Själva har politikens Ken och Barbie dock fördelat sin föräldraledighet på ett annat sätt än vad de anser att andra bör göra. Sånt är mönstret. Det är ju så mycket enklare att leva andras liv.

För könsmaktsfeministerna ligger en svår paradox i att man anser sig föra kvinnors talan, men samtidigt underkänner kvinnornas förmåga att förstå sitt eget bästa eller att göra någonting åt sin situation i diskussionerna hemma vid köksbordet. Kvinnor varken kan, vill eller törs. Därmed har tongivande genusteoretiker samma grundsyn på verklighetens kvinnor som rösträttsmotståndarna för hundra år sen.

Jag tror tvärtom att en vettig familjepolitik måste ha som utgångspunkt att kvinnor i allmänhet fattar kloka beslut om familj och karriär, att kvinnor är förmögna att hantera konflikter hemma minst lika moget som sina män. Kort sagt, att kvinnor inte är offer, utan starka, välinformerade individer som inte behöver feministiska förmyndare.

Socialdemokratin inleder nu en välkommen omprövning för att göra sin politik mer verklighetsanpassad. Familjepolitiken borde stå på tur. Och den kan knappast baseras på bitterhet.

Carl Hamilton