Hantverkarna – för det lilla extra

KOLUMNISTER

Som liten drabbades jag ibland av ofrivillig nackhårsresning i närkontakt med särskilt behagliga människor. Det fenomenet har avtagit med åren, men häromdan var det bra nära. Så mycket njöt jag nämligen av skomakaren på klassiska Blixt på Drottninggatan i Göteborg. Jag hämtade ut ett par boots, som fått nytt liv i händerna på denne yrkesskicklige hantverkare.

Jag betalade glatt, men ville ändå inte gå. Det luktar så gott av läder och smörj och slipmaskiner. Det är som en tidsficka mellan designershoppar och latterior. Här skulle jag kunna jobba, tänker jag i ett ögonblick och lyfter de vackra spanska herrskorna mot näsan.

"Det är kalvskinn", säger skomakarn. Han behöver inte säga mer. Vi vet båda vad det innebär. De kostar 2200 kronor, och rätt skötta räcker de i resten av mina gående år.

Jag är inte säker. Men det är fullt möjligt att jag suckade av vällust. Sen gick jag motvilligt tillbaka in i den ordinarie dimensionen.

Runt hörnet ligger Lappcentralen. Det hörs på namnet vad de gör. Lappar och lagar. Den startades 1926 av föreningen De Dövas Väl, för att ge jobb och utbildning åt hörselskadade och döva. Stämningen är speciell. Det är förmodligen stans stillsammaste arbetsplats och jag gillar att stå vid disken och lågmält diskutera vad som kan göras för att ge nytt liv åt en gammal favoritkavaj som jag råkat supa sönder.

En vecka senare är brännhålet på ärmen borta och bara med förstoringsglas kan man se lagningen. Det nya fodret är så snyggt att jag skulle kunna bära kavajen ut och in.

Sista anhalten blir Pelles Tapetserarverkstad, en kultplats för klassiska möbler och ett sjukhus för sånt som gått sönder. Här finns allt jag ska köpa när jag blir rik. Till dess lämnar jag ibland in en soffa eller en fåtölj som behöver muntras upp. Sadelgjord. Tagel. Linne. Riktiga grejer för riktiga möbler av riktiga människor.

I dag tillverkas skor och möbler och kavajer och det mesta annat jättebilligt långt borta. Det kanske vi ska vara glada för och köpa nya dojor stup i kvarten. Men det får andra göra.

Jag går hellre till mina vänner i verkstäder och ateljéer. Innerst inne skulle jag vilja vara en av dem, men tills vidare nöjer jag mig med att titta.

På skomakare. Skräddare. Tapetserare. Och alla andra skickliga yrkesmänniskor som livnär sig på att laga och renovera och reparera saker. Den här spalten var för dem.

Anders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM