Därför måste vi få skämta om Amanda Linds frisyr

Foto: LOTTE FERNVALL
Amanda Lind piggar upp i den svenska politiken, tycker Johanna Frändén.

Får man skämta om politikers utseende? Frågan som i nästan alla tider besvarats med ett rungande ja aktualiserades i måndags, när Amanda Lind presenterades som kulturminister.

Halvmeterlånga dreadlocks är sällsynta inom svensk politik och på nordeuropeisk ministernivå är det förmodligen någon form av världspremiär. Jag tycker att det piggar upp lite.

 

Men när kreti och pleti och några till hade yvts över Amanda Linds frisyr på sociala medier slog det etablerade mediekorrekturet tillbaka med full kraft: Man PRATAR inte om KVINNLIGA POLITIKER och deras UTSEENDE.

Och där satt kulturministerns hårhuva och vi fick inte ens låtsas om den, fast den verkligen skriker efter vår uppmärksamhet.

 

Så synd, för makthavarfrisyrer som blivit politiskt stilbildande är ett outtömligt ämne. I nutid finns Julia Tymosjenkos margaretaflätor förstås, Geert Wilders osannolikt blonda bakåtslick i Nederländerna och, ej att förglömma, Anders Borgs hästsvans i regeringen Reinfeldt. Hånade, hyllade och omtalade.

Världens nu mest ikoniska politiska frisyr sitter nog ändå på den amerikanske presidenten. Och det är ju inte det enda av hans fysiska företräden som häcklas i tid och otid.

I juli förra året besökte Donald Trump London ackompanjerad av folkliga protester och en sex meter stor heliumballong föreställande honom i blöja. Det var en klassisk karikatyr som gav sig på alla Trumps fysiska tillkortakommanden.

 

Att skratta åt makthavares yttre är en folksport med fina anor. Brittiska karikatyrtecknare upplever under brexitkaoset sin kanske bästa stund i modern tid. Teckningarna av Theresa May fullkomligt frossar i premiärministerns spetsiga näsa och påsar under ögonen i takt med att processen drar ut på tiden.

Den franska traditionen att teckna satiriskt vilt åt alla håll, sorgligt nog mest känt för massakern på Charlie Hebdo 2015, tar sig ofta så obscena uttryck att man hajar till när man passerar tidningskiosken. Redan vid franska revolutionen karikerades monarker och politiker osentimentalt i pressen.

Det finns en sympatisk ordning i det hela: Eliten kan se ner på populasen hur mycket den vill, det är småfolket som får sista skrattet.

Att bespara kvinnor i maktställning detta är otänkbart i de flesta länder, eftersom uppdraget är att skoningslöst förlöjliga makten.

I en kultur där den mest subversiva satiren är P1:s oförargliga femminutersinslag Public Service kan detta förstås vara svårt att ta in.

 

Problemet i det svenska klimatet är att vi håller på att glömma rollfördelningen som gäller mellan press, politiker och väljare. Det är inte riksdagsledamöters sak att håna ministrars utseende. Här bör viss ordning gälla, inte minst av respekt för ämbetet.

Men om medier inte får driva med politiker och folk inte längre får skratta åt dem, vilka har vi blivit då?

Amanda Lind är, i kraft av sin ministerportfölj, i första hand makthavare och först i andra hand kvinna. Hon har burit denna turban hela vägen till regeringskansliet. Något säger mig att hon klarar av uppståndelsen.

 

För några år sedan rapporterades det från Nordkorea att landets alla män var tvungna att klippa samma frisyr som ledaren Kim Jong-un istället för någon av de 28 godkända frisyrer som fanns i landet dittills. Diktaturer brukar ha det kännetecknet att man stryper valfrihet och humor (och ofrivilligt alstrar sin egen).

Sluta skratta åt de folkvaldas hår i dag, men bli inte förvånade om ett par år när de enda auktoriserade frisyrerna i Sverige är de som bärs av dagens ministrar. Kom inte och klaga under nästa mandatperiod när Amanda Linds dreadlocksbulle är den enda landets frisörsalonger har tillstånd att klippa.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM

Medier

Mode