De jublar över något de vet är vansinne

KOLUMNISTER

Vänsterpartiet har haft kongress. Jag hörde en tjej som ställde sig i talarstolen och krävde att alla pengar skulle dras in för de ”rika”.

Inte till något särskilt syfte, eller så. Mest för sakens skull. ”Rika” ska klämmas åt.

Det blev väldiga applåder och jubel. Det var radio, så jag kan inte säga säkert, men det lät som om folk reste på sig.

Det var rörande. För man förstår precis vad det handlade om. I den där hallen – antagligen något kommunalskatte- finansierat skrytbygge i nordiskt trä och glas – satt en massa kamrater, många med längre historia än Lenins samlade verk. På de första, frasiga sidorna av deras historia var de alla klarögda, övertygade, radikala och fulla av tillförsikt. Så tummade åren vidare, sida för sida av deras liv. Nu satt de här. Lite hundörat gråsprängda och lagom solkiga, kanske ledamöter i byggnadsnämnden, med Webergrill på lärkträtrallen och Stieg Larsson, inte Gramsci, på nattygsbordet.

Det vore för stort att säga att den där tjejen gav dem hopp. De vet ju att det inte blir tal om någon nationalisering av allt, förutom enkla husgeråd.

De skulle inte lyfta röstkorten för något sådant, ens om chans erbjöds. Det tjejen gav dem var snarare den där hemliga stoltheten föräldrar känner när deras egen parvel höjer spaden och lappar till en särskilt läbbig unge med särskilt läbbiga föräldrar. Det är klart att det är fel och det är klart att man inte kan göra så och det är klart att parveln måste lära sig att tygla sin ilska.

Men (viskande): Bra gjort!

Rörande, som sagt. Lite kusligt också.

Det finns en hel del politiker som är flexibla, socialt kompetenta, lyssnande och resultatinriktade. Som bra mobilabonnemangsförsäljare, ungefär. Dessa praktexemplar har sina risker, men en sak är säker: vi behöver inte oroa oss för deras självkänsla. De kommer aldrig att ligga vakna om nätterna och ha ågren över att de förrått sig själva och sina ideal.

Men så finns politiker som började som frasigt ideologiska första kapitel och egentligen tycker att de var som bäst då. Nu har ett mått av förnuft och sans tvingat dem att bli vardagliga kuggar i ett partimaskineri.

Kan ni tänka er vilket fasansfullt självförakt de måste bära på? Så starkt att de mår bättre när de får jubla åt något de vet är vansinne. Snart regerar de över dig.

ARTIKELN HANDLAR OM