Min eld kommer från Astrid Lindgren

Foto: SVENSK FILMINDUSTRI
KOLUMNISTER

”Är skönhet allt du bryr dig om?”, frågar Svanprinsessan.

Prinsen svarar: ”Vad finns det mer?”

För en dryg månad sedan (Aftonbladet den 10/2) skrev jag en kolumn om självhat, om hur samhällets krav och mina egna tankar blandas och blir till en röst, som känns omöjlig att besegra. Men jag skrev inte om hur orättvist det är att kampen mot den rösten för de allra flesta börjar minst tio år försent. Här finns ett gigantiskt gap mellan tillståndet 'tidig barndom' och 'reflekterande tonåring', den tid då vi är som mest påverkbara, som jag inbillar mig är avgörande när det kommer till självbild och självhat även senare i livet.

En lucka som stora företag och medföljande marknadsförare är experter på. Ett gap som vi måste täppa till.

Den sjuåriga Linnéa, som såg Svanprinsessan på VHS, fick inte se den scen hon hade behövt se. Hon fick inte se scenen där prinsessan förklarar för prinsen att hon förtjänar bättre, dumpar honom och styr kungariket själv. Snipp, snapp, snut.

Många av de kvinnor som min generation såg upp till som barn var tyvärr sällan mer än prydnadssaker - trots att filmernas titel missvisande innehöll deras namn. Filmskaparna och författarna missade dock aldrig en chans (ibland behövdes knappt så mycket som en chans) att beskriva hur vackra flickorna var, givetvis på bekostnad av att andra egenskaper sällan framhölls. Vi lärde oss tidigt: man ska vara söt. Och vacker. Söt och vacker ska man vara.

Törnrosa, Snövit och Askungen var fagra, svala, vita och smala. De hade underbara sångröster. Det fanns äldre kvinnor som avskydde dem, men givetvis män som trånade efter dem. Målbilden var uppritad för oss och blev inristad i oss. Trots att vi försökte, och kanske fortfarande försöker, så är det inte många av oss som passar i den mallen.

Vi är misslyckade kvinnor som inte kommer att bli åtrådda och därmed aldrig lyckliga.

Här hade jag kunnat stanna och konstatera: det gick åt helvete med en hel generation, och det är filmindustrins fel. Det hade varit en ensidig bild och jag hade missat att göra den poäng som en kontrast mellan två sidor ofta ger. För där fanns även positiva kvinnliga förebilder som stärkte oss där vi satt i TV-soffan med nävarna i lördagsgodiset och glodde med stora ögon på de idoler som vi skulle ägna de följande åren åt att härma och efterlikna.

Vi som hade dessa snäva filmer och dessutom barbiedockor som ideal hade nog inte överlevt mellanstadiet om det inte vore för att vi även hade idoler som världens starkaste Pippi Långstrump, Mulan eller Pocahontas. De var få men de var starka.

Ronja Rövardotter tände en eld och ingöt massvis med självförtroende i många barnhjärtan när hon gjorde revolt mot sin egen pappa och blev kompis med killen från gänget som hennes familj hatade. Förutom hennes självständighet beundrade jag att hon alltid var modig och rättrådig, egenskaper som inte skymtade hos de egenskapsfattiga karaktärerna som vi annars matades med.

I min generation är det även välkänt att Harry Potter hade dött redan i första boken utan Hermione – bokmalen som visade oss att tjejer inte behöver låtsas att de är korkade för att bli accepterade och omtyckta. Inte en kvinna till ska behöva lägga huvudet på sned, se gullig ut och skrattande ljuga att hon inte fattar. Den tiden är fan förbi. Med Hermione som målbild satt jag och mina tjejkompisar längst fram i klassrummet, räckte upp handen, gjorde våra läxor och skrev bra på våra prov.

Även om filmbranschen tar alldeles för små och långsamma steg framåt så fick vi se flera svarta, supercoola actionhjältar i den nysläppta filmen Black Panther. Att säga att det var på tiden är helt klart en underdrift men det var ändock något slags steg som togs. Ett kliv jag väntar på är att få se en lesbisk Disney-prinsessa. Varför inte följa upp publiksuccén Frozen, om den unga drottningen Elsa som lämnat allt och bygger ett eget slott av is i vilket hon kan släppa kontrollen och vara sig själv, med att hon hittar kärleken i en flickvän.

Ett rimligt steg att ta för att toppa det faktum att den första filmen slutade (spoilervarning) med syskonkärlek istället för den standardiserade räddande prinsen med den heliga heterokyssen.

Jag tror verkligen att det är lättare att bygga starka barn än att försöka laga trasiga vuxna. Det är de vuxnas ansvar att se till att det här stora gapet täcks igen. Vi måste hjälpa våra barn med deras självbild, både genom engagerade samtal, men också genom att erbjuda bra förebilder.

Inte bara de som visar hur man ska göra, utan även de som visar vad man kan göra istället. Det finns alltid två sidor av myntet (minst) och jag vill med dessa exempel visa på att saker och ting förändras, tack vare pionjärer som visar att alternativ finns. Filmbranschen förändras i den riktning som vi som konsumerar film konsumerar film, precis som allt annat i ett marknadsdrivet samhälle. Där finns bra förebilder och vi måste fortsätta att välja, men välja klokt. Vi måste fortsätta att samtala med barnen, men samtala klokt.

Jag bär fortfarande de eldar som Ronja Rövardotter och andra kvinnliga karaktärer tände i mitt hjärta. Det är med dem jag sätter fyr på de pilar jag skjuter mot rösterna som säger att jag inte duger som jag är. Låt oss sprida den elden så minskar gapet.

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig självt.” - Astrid Lindgren

ARTIKELN HANDLAR OM