Mejla

Anders Westgårdh

Ett overkligt minne med Tony Soprano

Publicerad:

Det var en mörk natt på en gata i Soho på Manhattan när James Gandolfini sträckte fram handen och såg mig i ögonen.

”Nice to meet you”, sa han och böjde överkroppen aningen åt sidan för att vinka åt mitt sällskap som bestod av tre paralyserade svenskar varav en var min hustru. Vi hade just landat och precis ätit vår första måltid på amerikansk mark. Vi hade bytt några ord med kyparen, men i övrigt inte träffat en enda av alla de 20 miljoner som bor i New York.

Den första vi mötte på riktigt var James Gandolfini. Det var i mars 2001 och SVT hade nyligen börjat visa den första säsongen av en ny och nyskapande TV-serie vid namn ”Sopranos”. Vi pratade om den hela taxiresan in från flygplatsen. Vi filmade när vi passerade vägtullen på New Jersey Turnpike.

Det var där han tände cigarren och skapade TV-historia. Sopranos liknade inget annat vi sett, och James Gandolfini var den världens medelpunkt.

Klockan var halv elva. Vi gick på Green Street. Hela gatan var märkligt tom.
 

Jag såg honom först. Jag väste till: ”Det är han!”. De andra förstod ingenting.

Han stod ett tiotal meter längre fram och knappade på en porttelefon där ingen svarade. Han vände sig om för att gå tillbaka till sin bil. Nu såg de andra att det var han. De blev stående, som förlamade.

Jag klev rakt ut i gatan och gensköt honom.
 

Han stannade upp och lyssnade på min poänglösa replik om att vi var svenskar som just hade landat och att vi gillade serien och bara ville säga hej.

Och så sträckte han fram näven, böjde huvudet något framåt och log med både munnen och ögonen precis som i TV-serien. För ett kort ögonblick upplevde jag total overklighet. Vad var oddsen för att Tony Soprano skulle vara den första människa jag skakade hand med i New York?

Resten av kvällen stod jag i baren på Balthazar och skröt oupphörligt om mina 15 sekunder av stjärnkontakt.
 

Det där var länge sedan och nu sover Tony med fiskarna. Hans död kom i skymundan av sillrecept och trafikråd inför midsommar, men jag kan inte sluta fundera över den store mannens chockerande frånfälle vid endast 51 års ålder. Det skvallras om vin och drinkar och shots och fet mat, och den omfångsrika kroppen blev nog inte helt överraskad när infarkten slog till.

Jag kommer att gråta när Dylan dör, men i övrigt är jag inte särskilt berörd av kändisar som kolar. James Gandolfini är ett undantag. Det kändes som en personlig förlust.

avAnders Westgårdh

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM