Historiskt dåliga val för S och M

Den andra trenden i valet är att väljarna belönar tydlighet

KOLUMNISTER

Både Socialdemokraterna och Moderaterna gjorde historiskt dåliga val.

Det är den ena trenden i årets val.

Den andra är framgången för partier som är tydliga och konsekventa.

Efter fyra röriga år väljer svenska folket att rösta fram en riksdag som har ännu mindre förutsättningar att utse en stabil regering än den avgående.

Som det ser ut sent på söndagskvällen sitter alla partier kvar i riksdagen. Sverigedemokraterna blir en ännu större vågmästare än de varit under den gångna mandatperioden.

Under de senaste fyra åren har landet letts av en minoritetsregering som tvingats till 26 omfattande blocköverskridande överenskommelser, fått sin budget nedröstad och proklamerat nyval. Den kommande mandatperioden riskerar att bli lika kaotisk.

Det är på sätt och vis en gåta att väljarna vill ha en repris. Men ändå inte. Förklaringen är framför allt den ultrasnabba omställningen av flyktingpolitiken och bristen på klara, begripliga linjer. Det har inte alls imponerat på väljarna.

De båda regeringsbärande partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, gör båda dåliga val. S backar till sitt sämsta resultat sedan lika och allmän rösträtt infördes 1921. Ändå segertolkas det och det beror på att drygt 28 procent är mer än de hoppats på i sina dystraste stunder.

Moderaterna tappade sju procentenheter i förra valet och förlorar nu ytterligare drygt tre procentenheter. Valresultat är det lägsta sedan katastrofvalet 2002 men partiet behåller positionen som riksdagens näst största parti.

Den viktigaste förklaringen till väljarraset, som är störst för Moderaterna, är partiernas omsvängning i migrationsfrågan. Från jättegenerösa till EU:s mininivåer. Lappkasten har de inte lyckats förklara för väljarna på ett övertygande sätt.

Det budskap både S och M förmedlat är i stället att Sverigedemokraterna hela tiden haft rätt. Och varför rösta på kopiorna när det finns ett original?

Omsvängningen har också bidragit till en naggande oro över att de besked som Löfven och Kristersson ger nu inte heller kommer att hålla. De kan tvärvända igen.

Vilka konsekvenser får det för Stefan Löfven och Ulf Kristersson? Kristersson har varit partiledare i mindre än ett år. Med så kort förberedelse kan fördragsamheten i partiet för nederlaget vara relativt stor. Särskilt som han tycks betrakta tillbakagången som en seger.

Generositeten mot Stefan Löfven kommer sannolikt inte vara lika omfattande. Han har kämpat på ett beundransvärt sätt under hela valrörelsen. Men det har inte räckt för att vända de dåliga opinionssiffrorna till målet, högre andel väljare än i förra valet.

Att Socialdemokraterna kommer att möta väljarna i valet 2022 med Stefan Löfven i spetsen förefaller inte troligt. Men Löfven kommer inte, som den pliktmänniska han är, att kasta in handduken förrän han vet att efterträdarfrågan är klar och det kommer att dröja. Att han själv föredrar finansminister Magdalena Anderson är utom allt tvivel.

Vinnarpartierna är fyra. Sverigedemokraterna, Centern, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet gör alla ett bättre val. Gemensamt för dem är att de har tydliga budskap och de är oppositionspartier. Att ta ansvar genom att sitta i regeringen betalar sig mycke sällan i Sverige. Det gör däremot tydlighet. De borde stora elefanterna, S och M, ta till sig.

Förlorarpartierna ser ut att bli tre; M, MP och S. Här är de gemensamma linjerna inte lika många. Socialdemokraterna och Moderaternas förlust har jag redan försökt motivera.

Miljöpartiet klarade övergången från ett trosvisst och principfast oppositionsparti till kompromissande regeringsparti mycket dåligt. I fyra år har de framstått som förlorare.

Liberalerna var nära att åka ur men när Jan Björklund bytte slips och kavaj mot en lagom skrynklig skjorta med uppkavlade ärmar vände det. Jag är seriös, skjortan var ett genidrag. Då glömde alla att de var trötta på skolfanatikern. Liberalerna ser nu ut att hamna på ungefär samma nivå som i förra valet.

Vad händer nu? Ja, den som det visste. Statsminister Stefan Löfven (S) har sagt att han inte tänker avgå som statsminister per automatik.

Talman Urban Ahlin, som slutar när den nya riksdagen samlas den 24 september, har sagt att han inte tänker göra någonting överhuvud taget förrän Stefan Löfven lämnar statsministeruppdraget, frivilligt eller ofrivilligt.

Det betyder att hela formella processen hamnar i stå tills den nye talmannen är utsedd. Då inleder hen den så kallade talmansrundan, det vill säga överläggningar med riksdagens partiledare om vilket eller vilka partier som har störst förutsättningar att leda landet.

Dessutom kommer det att hållas en statsministeromröstning. Den kommer att sluta med att Stefan Löfven blir bortröstad som statsminister, det ser Alliansen och SD till. Men sedan kan han komma tillbaka. Det kommer dock dröja ett tag innan vi slutligen vet vem som blir statsminister.

Alliansen ökade svagt i valet medan de tre rödgröna partierna förlorade tre procentenheter.

GRAFIK: Så går det till att bilda regering 01:49

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

ARTIKELN HANDLAR OM