Erkänn: Ni har inte en jävla aning

KOLUMNISTER

Hon heter Moa Malm och jag älskar henne redan.

Jag vet inte så mycket mer än att jag sett en bild av henne.

Hon är fjorton år och svarade i en enkät i Västerbottens-Kuriren. De frågade henne om valet av Harold Pinter.

Pinter är uppemot tvåhundra år gammal och vinnare av Nobelpriset i litteratur. För den som nu inte vet. Moa Malm hade inte en aning.

Hon svarade:

– Jag kommer från Skellefteå så jag vet inte någonting.

Alla vi andra kissade förstås på oss av lycka.

Vi ställde till med Harold Pinter-partyn och döpte om våra hundar efter hans karaktärer. Vi desperatljög om att vi förstås har sett en och annan pjäs. Läst ett och annat verk. (Inget som är översatt, förstås.) Vi sa att vi sett hans senaste film. (För att i nästa sekund blunda hårt och hoppas att gubben överhuvudtaget gjort någon film.)

Enligt envisa rykten ska Horace Engdahl blivit så till sig att han tatuerat in ”Harold Pinter” med kinesiska tecken i svanken.

Men det är, som sagt, bara rykten.

Jag sa själv:

– Jaha, jo, Pinter, det var ju ett intressant val.

Jag borde ha sagt att jag inte har en jävla aning om vem Harold Pinter är eller var.

Om Svenska Akademien prompt måste vara så skitnödiga att de väljer en författare som inte ens en hyfsat insatt människa känner till – antar jag att det är enda sanna reaktionen.

Jag borde kanske till och med ha lagt till att jag skiter i vilket.

Att jag kommer från Falköping.

Så jag vet inte någonting.

Det gjorde Moa Malm.

Hon gäspade och sa att hon kommer från Skellefteå och där vet man inte ett skit.

Det är förstås rakt igenom genialt.

Hon skojade öronen av landsbygdsplanerare, Svenska Akademien, hela Stockholms innerstad och Tomas ”Senast lästa bok? Nej, så sjuk blir jag aldrig” Brolin i ett enda enkätsvar.

Eller så menade hon ingenting alls.

Som om det skulle spela någon roll.

Moa Malm hånade Horace bättre än Gert Fylking:

Hon skrek äntligen.

Men hon gjorde det utan rosa träningsover-all. Hon gjorde det i en västerbottnisk lokaltidning. Med en gäspning. Och hon tittade inte ens in i kameran.

Vi borde alla vara lite mer som Moa Malm.

Läs Ronnie Sandahls första krönika:

Ronnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM