”Det var klokt att erkänna, Sahlin”

Foto: Pontus Orre
Mona Sahlin
KOLUMNISTER

Att den förra livvakten erkänner brott var inte bra för Mona Sahlin.

Det var klokt av henne att följa hans exempel.

Polisen, som arbetade som livvakt åt Mona Sahlin då hon var nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, försökte köpa en lyxlägenhet med hjälp av falska löneintyg.

Sahlin hävdade i intyget felaktigt att mannen tjänade 120 000 kronor i månaden. Sanningen är att lönen var drygt en tredjedel av den summan.

Åklagare Anders Jakobsson inledde en förundersökning om osant intygande och i dag avslöjade Expressen att den förre livvakten erkänner brukande av osann urkund.

Han valde att göra det efter att ha fått ta del av förundersökningen och den samlade bevisningen. Troligen därför att han insåg att materialet var tillräckligt starkt för fällande dom.

Genom att erkänna kan han slippa en påfrestande och medialt uppmärksammad rättegång. Om nu åklagaren väljer att utfärda ett strafföreläggande.

Att Sahlin några timmar senare meddelade att även hon erkänner var ett lika väntat som klokt beslut.

Det leder visserligen till rubriker, men att lida sig igenom en eventuell huvudförhandling med krystade svar på åklagarens frågor inför tidningar, radio och tv hade rimligen varit ett värre alternativ.

Ett strafföreläggande är att föredra, även om det juridiskt väger lika tungt som en dom.

För hennes framtid spelar nog erkännandet mindre roll. Rimligen får Sahlin inga nya toppjobb vare sig hon faller till föga eller ej.

Hon lyckades visserligen göra politisk comeback efter några år i karantän sedan det 1995 avslöjades att hon under sin tid som arbetsmarknadsminister flera gånger använd statens kontokort för privata utgifter.

Men den gången betalade hon tillbaka pengarna och förundersökningen som inleddes lades ned då åklagaren ansåg att det inte gick att bevisa brott.

Trixandet med intyg kommer knappast att accepteras.

Att Sahlin även tvingats lämna samtliga sina styrelseuppdrag är för övrigt en indikation så god som någon om utsikterna att få ett offentligt uppdrag.

Troligen har hon själv insett att det är kört. Det är knappast en slump att hon sedan hon avgick som nationell samordnare började kvittera ut statsrådspension.

För en utomstående betraktare är hela den här historien synnerligen förbryllande. Det är en sak att hon ställde till det för sig som ung politiker. Omdöme är ingenting en människa föds med utan tar tid att utveckla.

Men att drygt två årtionden och en hel del rutin senare än en gång fastna i klistret? Det är svårt att förstå.

Hela den här historien är sorglig. Framförallt naturligtvis för henne själv. Men även för Sverige.

Mona Sahlin är en kompetent person, har ett stort patos och hade kunnat göra viktiga insatser framöver.

ARTIKELN HANDLAR OM