Sensuell - mycket bättre än sexuell

KOLUMNISTER

Visst är man trött på att inte bara porrfilmer utan också vanliga spelfilmer visar underliga gynokologiska närbilder i syfte att hetsa upp publiken. För inte är det väl kärlek man visar?

Sedan en tid tillbaka har också Dramaten känt sig manad att visa mer än vad som behövs. I Strindbergs "Fröken Julie", till exempel, stängde man ingalunda kammardörren förrän i sista minuten. Det var minst lika erotiskt laddat, när allt tilldrog sig på andra sidan dörren i andra versioner.

På Dramatens scener sägs det även förekomma avancerade intimiteter mellan två kvinnor. Man hoppas att det motiveras av pjäsens innehåll. Oftast är det ju så små saker som gör att man tänder. Om man tycker om någon behövs det bara en blick, ett litet leende. Att man rör varandras fingertoppar och det springer varma, lyckliga källor genom hela kroppen.

Samma små obetydliga gester på bio kan förmedla just den ljuva förväntningen, upphetsningen, lyckodallret som vi alla så väl känner igen.

Franska filmer brukar vara fina på sånt. Man vet nämligen att sensualismen är något mycket mer spännande och eggande än sexualitet. Och allra mest när sexualiteten består i att två människor ligger och vrider sig på och runt varandra och stönar liderligt. Jag blir mest generad. Tycker att jag inte har med det att göra. Och på intet vis kan jag identifiera mig. Vilket väl är meningen.

Men som sagt. En snabb, förstulen smekning. En kvinnohand som tar på hans kavajärm på ett visst sätt. Då fryser jag. Då vet jag vad det handlar om och att jag skulle vilja vara med.

Från min tidiga barndom minns jag en sådan filmscen. Jag kan inte ha vart mer än nio, tio år. Men jag ser händelsen framför mig alldeles tydligt. Som om jag tittade på ett fotografi.

Det är en man, en cowboy, tror jag, som efter många strapatser kommer fram till en bondgård. Han är trött och törstig. Han möter på gårdsplanen en ung kvinna. Hon är blond och har håret uppsatt i en fläta på huvudet. Mannen frågar henne om han kan få litet vatten. Hon nickar och går med honom till brunnen. Han drar upp en hink. Hon tar skopan och dricker några klunkar, innan hon lämnar över den till honom.

Då ser han på henne (det är Clark Gable, förresten) och utan att säga något vänder han på skopan så att han kommer att sätta sin mun där hon nyss hade sina läppar. Jag glömmer aldrig hur intensivt jag upplevde att just då blev de kära i varandra. Det var en scen, laddad av sensualism och outsagda möjligheter.

Från mina tonår kommer jag också ihåg en film där Bette Davis var en komplex ung kvinna på båtkryssning. Hon träffar en man. Han vill bjuda henne på en cigarett. Hon nickar. Då tar han två cigaretter i sin mun, tänder båda , tar två djupa bloss och räcker över den ena till henne.

Det, flickor är nånting. Kommer ni ihåg Monica Vitti i den italienska filmen "Natten"? Hon hade en aftonklänning med mycket smala axelband. Den klänningen gjorde mig alldeles sjuk. I åratal gick jag runt och hade begär efter sådana axelband. Jag kunde nämligen inte tänka mig något mera sexigt.

Man vill nästan skratta åt alla dessa kärlekens språk som serveras oss. När ett nerhalkat axelband och en man som står två meter ifrån och ser på det kan vara så oändligt mycket mer innehållsrikt.

"

Kerstin Thorvall

ARTIKELN HANDLAR OM