Stureplan och hiphop är inte längre normen

KOLUMNISTER

Häromdagen samlades tusentals människor i Kungsträdgården i Stockholm i en värdig manifestation mot våldet. För några veckor sedan var folk djupt engagerade i det gryende upproret i Burma.

Något nytt börjar hända, något annorlunda som ligger långt, långt borta från den plastiga Stureplanskulturen. Det har visserligen varit på gång länge, legat och kokat under ytan, men nu verkar längtan efter innehåll och mening ha brutit igenom ordentligt.

Se bara på Hollywoodfilmerna som plötsligt visar upp ett helt nytt socialt medvetande i filmer som ”Blood diamonds” och ”Babel”. Musikvärlden har också hakat på, Fall Out Boys nya låt handlar om Uganda. I Chemical Brothers video ”Do it again” är en marockansk grabb med tandläkarskräck huvudperson. Längre bort från halvnakna brudar som juckar mot artister går inte att komma.

Sveriges bästa stå up-komiker, den geniala Magnus Betnér, drivs av ett djupt raseri och en äkta förtvivlan när han rasar över världens tillstånd och allt hyckleri. Något som självklart är grunden för hans framgång.

Det finns en längtan efter det äkta samt att få veta hur saker och ting är i verkligheten, bortom kändisvärlden och nyhetsrapportering.

Här har media ett stort ansvar, de styr ju vår uppfattning av verkligheten. När muslimer utomlands visas i tv skildras de vanligtvis som skrikande, hotfulla främlingar som gör konstiga saker, slåss eller spränger sig själva. Kvinnorna är beslöjade offer som ofta gråter på bild.

Men när jag läser råcoola Lama Abu-Iseifans ramadan-blogg får jag, tack och lov, en helt annan bild hur muslimer lever.

Mer sådant. Världen håller på att delas upp i vi och dem och polarisering föder hat och utanförskap. Det okända är skrämmande, därför är det så värdefullt att också visa likheter i stället för bara skillnader. Kulturerna må kanske skilja sig åt men människan är i grunden densamma. Nu, med all ny teknik, så kan folk föras samman och själva upptäcka detta vilket är helt suveränt.

Ännu häftigare är manifestationer som den i Kungsträdgården, när tusentals människor säger ifrån. För något är fel, något saknas, konsumtion, statusjakt, och skruvade mans- och kvinnobilder fungerar inte längre. Det verkar som om människor äntligen vill göra något, att man orkar bry sig och längtar efter det som är äkta, mänskligt och genuint.

Pendeln har med andra ord svängt och det är både hoppfullt och storslaget.

ARTIKELN HANDLAR OM