Mejla

Johan Hakelius

Tänk om vi lever i en idyll - utan att ha fattat det?

Publicerad:
Christine Keeler.
Christine Keeler.

Någonstans i norra London finns fort­farande Christine ­Keeler, om inte lyxrenoveringarna tvingat ut ­henne. På det senaste fotografiet drog hon en shoppingbag på hjul. Runt 74 år, med ett ansikte som en garvad romersk senator, men fort­farande med samma kaxigt utmanande läppar.

Christine Keeler fick den brittiske krigsministern John Profumo på fall för drygt 50 år sedan. Eller ­snarare, Profumo fällde sig själv, genom att vara otrogen med Keeler, samtidigt som hon hade ihop det med den sovjetiske militärattachén. Profumo levde resten av sitt liv som ett helgon i bot­göring.

För Keeler innebar skandalen plötslig berömmelse och sedan ett fall tillbaka i anonymiteten. Pengarna hon tjänade gick åt till ­jurister.

Det var personen ­Christine Keeler som glömdes bort. Ikonen Christine Keeler blev kvar i brittiskt med­vetande. Bilden av henne naken, sittandes bak och fram på en piratkopia av ­Arne Jacobssons böjträstol Sjuan, tillhör numera ­National Portrait Gallery, Stor­britanniens officiella ­porträttsamling.

I höst ställs själva stolen ut på Victoria & Albert­muséet i London. Tillsammans med, bland annat, skärvor av en Jimi Hendrixgitarr och en shoppinglista, skriven av en student­revoltör bakom barrikaderna i Paris 1968. ”Var snäll och ta med ­flaskorna till­baka”, av­slutas shopping­listan. Av ordningssinne, ­eller om flaskorna behövdes till ­molotovcocktails, framgår inte. Utställningen heter ”You say you want a revolution?”, efter Beatlesraden. Publiken utlovas ”banbrytande flyt­ande ljusshower” kombinerade med psyke­delisk musik för att åter­skapa känslan av en LSD-tripp. ”Warning: may contain sex, drugs and rock ’n’ roll”, står det på ­biljetterna.

Visst låter det idylliskt? Ett helt samhällsomstörtande decennium som nostalgi. Från Mao till meskalin, med samma drömmande leende. Tiden kastrerar det mesta.

Gäller det vår egen omstörtning också, tror ni? Migrationspilarna på kartan ser ut som något vi bara ­brukade se i ”Atlas till världshistorien” i partiet om folkvandringstiden. Klart vi oroar oss. Kollaps? Kaos?

Men tänk om vi lever i en idyll, utan att ha fattat det? Precis som på det revolutionära sextiotalet.

När våra barnbarn trotsar gikten och linkar fram med sina gnisslande shopping­bagar, lär museerna ha svaret.

Av: Johan Hakelius

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN