Han hemsöktes av älgkons ångestvrål

KOLUMNISTER

Det var i tisdags morse. Klockan var kvart över sex när han hörde ljudet. Ett ångestskri, som aldrig upphörde. Trots att han hade hörselskydd med inbyggd radio på sig trängde sig de dödsbringande klagoropen djupt in i hans hörselgångar. Så starka var de. Och så nära.

Det är min man Bosse som har berättat detta för mig. Han hade omedelbart förstått att något fasansfullt hade hänt. Eftersom skriet var så starkt drog han slutsatsen att det måste komma från en älg, en älg som flydde undan en jagande varg. Det skrikande djuret förflyttade sig snabbt, som om det flydde för sitt liv. Hela dagen förföljdes Bosse av de ångestfyllda ropen. Händelsen utspelade sig på den plats i Bergslagen där vi har vårt fritidshus och där Bosse just nu bygger ett hus åt en kund. 

Dagen därpå fick han veta vad som hänt. En jägare i ett jaktlag i byn hade i måndags eftermiddag skjutit en älgkalv mitt framför ögonen på älgkon. Kon hade blivit hysterisk. I över ett dygn hade hon sen i full panik rusat runt i skogen och letat efter sin kalv. Hela tiden hade hon stött ut de fasansfulla skriken, sorgeskrin, en mors förtvivlade klagorop över att ha förlorat sitt barn.

Man ska inte förmänskliga djuren, men berättelsen visar den kärlek och omsorg som en älgko visar sin kalv, en kalv som hon gått med och fostrat upp ända sen den föddes i maj. Nu hade hon förlorat kalven. Hennes enda mål var att hitta den. Hon hade inte förstått att kalven var död.

Efteråt fick jag veta att de övriga i jaktlaget hade skämts över det som inträffat. Den jägare som skjutit kalven begick visserligen inget lagbrott. Såvitt jag vet finns det inget i jaktstadgan som reglerar hur jägare ska förhålla sig när de möter en älgko med kalv. Däremot uppträdde jägaren oetiskt. För att vi andra, som inte jagar, ska acceptera jakten måste jägarna uppträda som gentlemän i skogen. Så var det inte i det här fallet.

Det finns ett gentlemen’s agreement bland dagens jägare, nämligen att man aldrig skjuter en älgko och lämnar kalven kvar. Kalven skulle aldrig klara vintern utan sin mamma. I det här fallet sköts kalven, medan den förtvivlade älgkon under ett helt dygn försökte få den tillbaka.

Hade kon haft två kalvar, hade det varit okej att skjuta den ena. Men att beröva kon sin enda kalv är grymt. Därför vill jag att det i jaktförordningen införs en paragraf som förbjuder jägarna att skjuta en ensam kalv som går med sin mamma. Vad den här jägaren borde ha gjort var att först skjuta kalven och sedan kon. Nu sköt han bara kalven. Kanske berodde det på att laget bara hade tilldelats en älg. I så fall borde han ha avstått helt eller valt att skjuta en kviga i?stället.

I?dag råder det klappjakt på älgkalvar. Varför? Varför inte skjuta kvigor och ungtjurar men avstå från att skjuta de ensamma kalvarna – för mammornas skull? För mig är det här en jakt­etisk fråga. Vi ska inte behandla djur som om de vore människor, men vi ska behandla dem med respekt. Fysisk djurmisshandel är förbjuden i lag – men inte psykisk.

Låt mig hålla mig kvar i vildmarken en stund. Häromdagen  kom nämligen ett förslag från Naturvårdsverket om att plantera ut vargvalpar från djurparkerna hos befintliga vargfamiljer ute i skogarna för att på det sättet stärka vargstammen. En främmande valp ­accepteras nämligen snabbt av en vargflock. Det är också en betydligt enklare metod än att importera vargar från Ryssland.

När jag läste detta kom jag att tänka på att en rad privatpersoner i de vargtätaste länen ända sen 1980-talet påstått sig ha sett mystiska bilar i skogarna i Värmland och Dalarna. Bilarna misstänktes komma från olika djurparker, bland andra Kolmården, i ett enda ärende, nämligen att plantera ut djurparksvargar i skogarna för att öka vargpopulationen. 

Myndigheterna har i alla år avvisat dessa påståenden som falska skrönor, spridda av varghatare. Kanske var skrönorna inte så falska i alla fall.

avElisabet Höglund

ARTIKELN HANDLAR OM