Mejla

Johanna Frändén

Att ge upp klimatmålen skänker ro för stunden

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Människor promenerar längs en uttorkad flodbädd i Nijmegen, Nederländerna den 9 augusti 2022.
Människor promenerar längs en uttorkad flodbädd i Nijmegen, Nederländerna den 9 augusti 2022.

Det är en sådan sommar där det lilla livet hamnat före det stora. Jag har knappt sett en nyhetssändning sedan juni, men någonstans är det som om världshändelserna ändå inte går att ducka. Matpriserna i närbutiken. Den ukrainska familjen som flyttat in i porten bredvid. De oändliga värmeböljorna i Paris och bekanta som fått styra om semesterplanerna efter skogsbränderna i södra Frankrike.

Det är verkligen väldigt mycket dåliga nyheter just nu, är det inte?

 

Inflationen, kriget i Ukraina och klimatkrisen är förstås tätt sammanlänkade, men det är ändå bara kring de två första som det tagits radikala krafttag. Det är inga nyheter det heller, skivan som berättar om politiska ledare som sticker huvudet i sanden när det kommer till klimatkrisen är rejält repig vid det här laget. Jag börjar känna mig alltmer alienerad inför det svenska riksdagsvalet, där sex av åtta partier saluför en politik som inte skulle hålla Sverige på kurs för att klara parisavtalet. Hur är det ens möjligt 2022? Hur är siffrorna inte de omvända, med högst ett par grupperingar av förnekare och foliehattar som raljerar om att fler människor trots allt dör av kyla än värme?

Jag vet inte, men jag vet att det är väldigt lätt att ge efter för den intellektuella lättjan just nu. För de alltmer lockande tankarna att acceptera sakernas tillstånd, vända energin inåt, mot den närmsta kretsen och inte sticka näsan utanför dörren igen (jag har oavsett knappt gjort det under hela sommaren, eftersom temperaturerna i Paris inte tillåtit det).
Detta är ett av de mest bedrägliga beteenden som finns.

 

Munich Security Report är en årligt återkommande studie i människors upplevelse av globala kriser. 2022 års upplaga, som väsentligen baseras på data som samlats in före Rysslands invasion av Ukraina, visar att oron över världsläget ökat nästan överallt sedan året innan. Intervjuerna har gjorts i G7-länderna samt i Indien, Kina, Ryssland, Brasilien och Sydafrika. I framför allt de västerländska demokratierna har känslan spridit sig av att politiska ledare och beslutsfattare inte kan göra något åt klimatkris, pandemier och det försämrade säkerhetsläget på många håll på planeten. Över hälften av respondenterna uppger en känsla av förlorad kontroll, av ”collective helplessness” – ett gemensamt intryck av att man inte kan påverka händelserna i positiv riktning. Det här, varnar studiens upphovsmakare, riskerar att sprida sig från individnivå till nationell dito och därmed att få hela länder att liksom ge upp ambitionerna om att rädda planeten från krig, förstörelse av ekosystemen och tidigare oöverträffad global uppvärmning.

Upplevelsen att inte ens problem skapade av människor kan lösas av människor får till viss del åka upp på de politiska ledarnas konto. Vi har för all del valt vissa av dem (i den minoritet av världens länder som har fria val) men det är ju också för att vi måste rösta på någon. Beslutsfattarna har å sin sida dukat under för kortsiktighet, populism och ett ekonomiskt system som inte längre är i takt med mänsklighetens basala behov, om det någonsin varit det. Marknadsekonomin kommer inte att lösa klimatkrisen åt oss hur stor nytta vi än haft av den för det framväxande välståndet de senaste femtio åren.

De utomparlamentariska klimatinitiativen kommer av allt att döma öka den närmsta tiden i takt med att det politiska skiktet gör sig alltmer irrelevant. Att ge upp, individuellt och kollektivt, kommer inte att skänka någon ro annat än kanske för stunden.

 

Publisert:

LÄS VIDARE