Svenska brott är en komplicerad historia

…och nej – det här är inte hela sanningen

KOLUMNISTER

Den nya rapporten om brottsutvecklingen i Sverige går att utnyttja för olika syften.

Låt oss därför titta närmare på vad Brå faktiskt säger.

”Sverigevännerna” har ett synnerligen komplicerat förhållande till Brottsförebyggande rådet, Brå.

Om myndigheten berättar att det dödliga våldet under år 2015 var högre än något annat år under 00-talet så är det sant, men i samma ögonblick som någon av kriminologerna försynt påpekar att antalet mord över tid har sjunkit så bryter det vanliga kacklandet om lögnaktiga kulturmarxister som försöker föra nationen bakom ljuset ut.

Den förvirrade paradoxen kommer med all sannolikhet inte att upphöra med dagens rapport.

Å andra sidan finns det även personer till vänster som har en neurotisk relation till myndigheten. Exempelvis personer som sympatiserar med Fi, ett parti som inte vill höra talas om ökad polisnärvaro i de mest utsatta förorterna, torde vara mer intresserade av vissa av slutsatserna än andra.

Hur som helst. Rapportserien ”Brottsutvecklingen i Sverige”, som har getts ut sedan 1976 och som är Brå:s kanske mest lästa publikation, behandlar denna gång 2000-talet.

Den övergripande slutsatsen är att andelen personer som utsätts för kriminalitet minskar. Det beror framförallt på att egendomsbrotten, en omfattande kategori brott som inrymmer allt från snatteri i butik till inbrott i bostad, har blivit mindre vanliga.

Utsattheten för brott mot person har inte minskat i samma utsträckning och har de senaste åren (2013–2015) pendlat mellan högre och lägre nivåer.

Låt oss då titta närmare på de två kategorier av kriminalitet som väcker störst uppståndelse i debatten, dödligt våld och sexualbrotten.

Antalet mord, dråp och misshandel med dödligt våld sjunker, glädjande nog. I början på 00-talet dödades i genomsnitt 92 personer om året. Motsvarande siffra för perioden 2011-2015 var 85.

Det är framförallt dödligt våld mot kvinnor i nära relationer samt mot barn som har minskat.

Forskarna påpekar att det är som det alltid har varit, att det dödliga våldet framförallt inträffar i socialt marginaliserade miljöer. Människor som lider av psykisk ohälsa och problem med missbruk dödar och blir dödade.

Oroväckande är två tendenser: Dels att det dödliga skjutvapenvåldet har ökat de senaste åren, dels att 2015 år en dyster toppnotering med 112 fall.

Motsvarande siffra för 2016 är inte helt klar, men det mesta tyder på att det är färre fall än året innan och fler än tidigare under 2000-talet.

Att dra långtgående slutsatser av denna tendens är dock svårt. Dödligt våld är en liten brottskategori, varför variationen mellan åren är stor.

Även sexualbrotten spretar. Den självrapporterade utsattheten för dessa brott låg länge stabilt, men de senaste tre åren finns en tydlig ökning.

Samtidigt har ökningen av antalet polisanmälda sexualbrott de senaste åren mattats av. Och siffror från vården visar ingen uppgång bland dem som söker hjälp efter att ha blivit utsatt.

Det är med andra ord troligen de mindre grova övergreppen som har blivit vanligare.

Glädjande är att antalet lagförda sexualbrott har ökat markant sedan tidigt 2000-tal. Möjligen har debatten bidragit till att polis och åklagare numera lägger större resurser på dessa brott.

Brott och straff väcker känslor och erfarenheten har lärt mig att ett inte obetydligt antal läsare kommer att slänga sig över tangentbordet efter att ha läst denna kolumn och i mer eller mindre upprörda ordalag upplysa mig om att jag minsann inte berättar hela sanningen.

De har rätt. 368 sidor rapport låter sig inte sammanfattas på 3 500 tecken utan att urval görs.

Å andra sidan finns hela rapporten tillgänglig på Brå:s hemsida för såväl dem som vill få sin verklighetsbild bekräftad som för dem som vill lära sig någonting.