Polisens satsning på hatbrott en god start

KOLUMNISTER

Polisens utredning om hur hatbrott bättre ska bekämpas, i dag överlämnat till regeringen, är lovande.

Återstår dock att se vilken betydelse förslagen får i praktiken.

Foto: LAGSKÄRPNING GER RESULTAT Allt fler vågar anmäla rasistiska brott som en följd av hårdare tag mot brottslingarna. När det gäller andra hatbrott ser det inte lika bra ut.

Vår tid är inte vacker.

Terrordåd riktade mot yttrandefriheten och mord på judar i Köpenhamn och Paris, EU-migranter på svenska gator som hotas och ofredas, religiösa byggnader som attackeras.

Att polisen ska utveckla arbetet mot hatbrott – brott där det i motivet finns ett tydligt hat mot till exempel offrets etnicitet, religiösa tillhörighet eller sexuella läggning – är därför välkommet.

Det går rent av att säga att det inte är en dag för tidigt att någonting görs. Förvirringen har varit så stor att polisen, åklagarmyndigheten och Brottsförebyggande rådet till och med haft olika uppfattningar om vad ett hatbrott egentligen är.

Nu har myndigheterna kommit överens om en definition, förklarade rikspolischef Dan Eliasson då han tillsammans med inrikesminister Anders Ygeman i förmiddags presenterade den åtgärdsplan som förra regeringen beställde.

Den innehåller en hel del vettigt. Som till exempel att höja ambitionsnivån och vidga uppdraget till att omfatta även andra brott som hotar grundläggande fri- och rättigheter.

Vi lever i en tid, påpekade rikspolischefen vid dagens presskonferens, där 40 procent av journalisterna i en undersökning uppger att de har bedrivit självcensur för att slippa hotfulla mejl och många politiker kan vittna om trakasserier.

Därför inleds i år arbetet med att bygga ett nationellt IT-brottscenter. Polisen ska helt enkelt bli bättre på att säkra bevisning rörande den här typen av brottslighet. Det säger å andra sidan inte så mycket, då det knappast kan bli sämre än vad det är för närvarande.

Viktigast i satsningen är att de tre storstadsregionerna ska inrätta hatbrottsgrupper som bland annat ska ansvara för samordning, brottsofferstöd och kompetensutveckling för hela regionen.

Övriga polisregioner ska även de bli bättre på den här typen av brottslighet.

Glädjande är att pengar även avsätts till att utbilda förundersökningsledare i hatbrott och se till att de behärskar reglerna om straffskärpning.

En undersökning som Brottsförebyggande rådet har gjort om den polisiära kunnigheten inom detta område var nedslående läsning. Poliser lyckades sju gånger av tio göra fel då det skulle kryssas i att ett anmält brott är ett hatbrott.

Dessutom hittade BRÅ tusentals misstänkta hatbrott som inte hade markerats som sådana. Ni läste rätt, tusentals.

Hatbrott har alltid funnits och kommer troligen alltid att finnas. Dessa strategier kommer inte att göra underverk och Eliasson ser gärna att en utvärdering sker om något år. Det gör även jag. Poliser är som andra människor, en blåslampa i baken är ofta nyttig.

Vi bör dock inte glömma att polisen inte bär hela ansvaret för statens brister i bekämpandet av hatbrott.

Tre åklagare bollade misshandeln av Dalarnas ledande vänsterpartist, Daniel Riazat, fram och tillbaka så länge att det till slut blev omöjligt att fälla den misstänkte nazisten.

Malmö tingsrätt lyckades missa det uppenbara motivet då en man skrek rasistiskt nedsättande okvädningsord till två kvinnor i slöja och misshandlade dem.

De rättsvårdande myndigheterna kan – nej, måste! – bli bättre på att bekämpa hatbrott. Jag tror och hoppas att polisens satsning är en god början.  

ARTIKELN HANDLAR OM