Deckardrottningarna har räddat bokläsandet

Foto: Leif GW Persson, Björn Ranelid och Ernst Brunner. Författare med välförtjänta dumstrutar. Denna bild är ett montage.
KOLUMNISTER

Det var ju trist att min gode vän Leif GW Persson skulle ikläda sig samma dumstrut som våra författarkolleger Ranelid och Brunner. Nämligen när han med några sexistiskt nedlåtande omdömen avfärdade deckardrottningen Camilla Läckberg.

Det finns förstås en frestelse för många författare att inför utgivningen av nästa bok göra uppseendeväckande uttalanden och få rubriker. Men det är riskabelt i en värld där kvällstidningarna är specialister på att hetsa kändisar mot varandra. Om Brunner vill göra reklam för sin egen deckardebut nu i höst är det en usel taktik att beskriva de kvinnliga deckarförfattarna som skadedjur (”skarvar som skitar ned i skärgården”). Rubriker blir det garanterat, men kändishetsen förvandlar omedelbart saken till äldre man mot unga kvinnor. Vilket det i värsta fall kan ligga något i, eftersom Ranelid/Brunner/Persson gav sig på just de kvinnliga författarna men lät exempelvis Stieg Larsson, årets mest säljande författare och det nya stjärnskottet Jens Lapidus komma undan bannstrålen. Stieg Larsson och Camilla Läckberg skriver ju exakt samma sorts litteratur.

Dumstrutarna är välförtjänta, men det som eventuellt fanns att diskutera drunknar genast i kändishetsen där till slut alla (manliga) författare ”rasar” mot varandra. Jag förstår de insändarskribenter och bloggare som börjar tala om sandlåda, småpojkar, hink och spade.

Jag ska ändå göra ett nytt försök att tala om varför mina manliga kolleger har fel och varför vi bör glädjas åt deckardrottningarnas framgångar. Observera att jag är alldeles lugn. Och jag ”rasar” inte alls.

Faktum är dock att Sverige av idag har världens mest framgångsrika bokmarknad. Upplagorna har aldrig varit så höga och vi har aldrig läst så mycket skönlitteratur som idag. För tjugo år sedan dominerades de svenska bestsellerlistorna fortfarande av amerikansk översättningslitteratur och upplagorna var jämförelsevis små. Den amerikanska dominansen är numera bortsopad och bästsäljarupplagorna idag är tio gånger så stora som på den amerikanska tiden.

För nio år sedan fick Liza Marklund ett nyinstiftat pris, Polonipriset, som kom till för att uppmuntra kvinnor att skriva deckare. Det kan ju förefalla närmast komiskt idag när drottning Marklund har fått minst ett dussin prinsessor i släptåg.

Den svenska bokmarknadens explosiva utveckling kan visserligen förklaras på flera sätt. Det finns många samverkande faktorer som sänkt bokskatt, flera försäljningsställen som varuhus och bensinstationer, Ica och Konsum, ljudbokens genombrott – och deckardrottningarna.

Vad deckardrottningarna främst bidragit med är att skaffa fram fler bokläsare, särskilt unga kvinnor som annars kunde ha gått förlorade. En del manliga bästsäljare har på motsvarande sätt fångat in en ännu mer svåråtkomlig grupp, nämligen unga män. Bästsäljarlitteraturen gör alltså nytta på samma sätt som barnlitteraturen. JK Rowling (”Harry Potter”) har gjort en mycket större kulturgärning än aldrig så många svartklädda unga män som skriver mörkt, svårbegripligt och konstnärligt. Ekvationen är i grunden mycket enkel. Utan bokläsare, inga författare.

Det är det senare som tycks så svårt att förstå. Brunner m fl föreställer sig tydligen på fullt allvar att Camilla Läckberg m fl hindrar folk att läsa mer högtstående litteratur av exempelvis Brunner. Det förhåller sig precis tvärtom. På 1980-talets bokmarknad, som kanske bara var hälften av dagens, skulle Brunner inte ha sålt flera böcker, utan färre. Vi skulle alla ha sålt färre böcker på en så jämförelsevis liten marknad.

Dessvärre tror jag inte att det är den här enkla marknadslogiken som somliga finare författare har svårt att acceptera. De är ju för det mesta inte dummare än andra människor.

Det svårsmälta är, och har alltid varit, att folk i regel föredrar begripliga böcker som handlar om något viktigt, exempelvis liv och död, gott och ont, hellre än språkliga formexperiment och ”förnyelse”, sådan litteratur som får pris. Vi hade länge en statlig kulturpolitik som försökte styra läsarna bort från begriplig litteratur till den litteratur som hade mer konstnärliga pretentioner. Den politiken misslyckades förstås, men lever till stora delar kvar i exempelvis Norge och Danmark där bokförsäljningen ligger långt efter den svenska.

Det finns ytterligare ett enkelt skäl varför Brunner m fl borde glädjas åt deckar­drottningarna. De bidrar i hög grad till bokförlagens ovanligt goda ekonomi. Då ökar både utrymmet och viljan hos förläggarna att satsa mer på konstnärligt experimentell litteratur. Deckardrottningarnas insats för litteraturen är alltså större än Brunners m fl.

Jan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM