Sverige ligger i krig och ingen kan säga varför

KOLUMNISTER

Jag skulle absolut vilja veta vad Mona Sahlin anser om Sveriges krig i Afghanistan. Det är ingen liten fråga. Sverige har inte befunnit sig i krig på 200 år och då borde det finnas klara och tydliga motiv som oppositions­ledaren har skyldighet att antingen vara för, eller emot.

Varför är vi i krig? Vad vill vi uppnå? Hur vet vi när vi uppnått det vi vill uppnå? Och vad får det kosta?

Den borgerliga majoriteten som drar Sverige allt längre in i kriget har egentligen bara svar på den sista av dessa stora frågor. Det får kosta en hel del. Sverige skall exempelvis betala något tiotal miljarder över kommande år enbart för investeringar i amerikanska militära transportflygplan och våra truppstyrkor, från början bara 100 man, har utökats till 500 och kommer snart att bli uppåt 1 000. Så stora ekonomiska ansträngningar i ett kärvt ­läge borde bara kunna motiveras med att krig­föringen i Afghanistan vore ohyggligt viktig för svenskt vidkommande.

Är den det, Mona Sahlin?

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) och hans drabanter på en del borger­liga ledarsidor har knapphändiga svar på de stora frågorna om varför. De ­menar att vi bedriver krig i Afghan­istan i syfte att stärka de afghanska kvinnornas jämställdhet och för ­flickornas rätt att gå i skola. Det är ­tvivelsutan behjärtans­värda ändamål. Det är en ­eftersträvansvärd politisk målsättning.

Men kan vi verkligen uppnå detta ­genom att sända fler och fler väpnade styrkor för att slåss vid amerikanernas sida i Afghanistan? För om vi definier­ar vår målsättning med kriget på det viset måste slutsatsen bli att vi segrat i kriget först när den afghanska kvinnan uppnått jämställdhet.

Den stat som går i krig måste ha för avsikt att segra, liksom en föreställning om hur segern skall se ut. Det har hittills gällt alla krig i alla tider.

Men varken Sten Tolgfors eller de krigiska liberala ledarskribenterna har ens antydningsvis beskrivit vår kommande seger konkret. Tvärtom är vårt påstådda krigsmål, den afghanska kvinnans frihet, ytterligt diffust.

Hur vet vi när vi uppnått det målet? Efter hur många decenniers krigande? Hur många afghanska män måste vi först ha dödat för att befria kvinnorna?

Eftersom varken Sten Tolgfors eller de blodtörstiga liberala ledarskribenterna ens antydningsvis har svar på de frågorna misstänker jag att Sverige ­befinner sig i krig av misstag, utan att vi själva ens vet varför.

Det borde därför vara en angelägen uppgift för oppositionsledaren Mona Sahlin att kräva svar, helst i riksdagen.

I andra krigförande länder, som Storbritannien, Kanada, Spanien och Nederländerna, växer både skepsis och kritik mot det afghanska kriget. Brittiska generaler har uttryckt tvivel över möjligheten att vinna kriget ­militärt. Den spanska regeringen ­efterlyser en klar politisk strategi och hotar med att dra ­tillbaks sina styrkor. Sverige tycks vara USA:s enda allierade som går åt andra ­hållet. Det kan bara ­betyda en sak för svenskt vidkom­mande. Den svenska regeringen tror till skillnad från de flesta av sina europeiska ­allierade att vi kan vinna kriget. Det skulle jag vilja höra den moderate försvars­ministern säga högt.

Och oppositions­ledaren Mona Sahlin är faktiskt den enda som med kraft kan tvinga honom till det.

När Sovjetunionen bedrev sitt erövringskrig i Afghanistan på 1980-talet hette det i den sovjetiska propagandan att man slogs för den afghanska ­kvinnans frihet och för småflickors rätt att gå i skolan och att motståndet bedrevs blott och bart av kriminella, av köpta legosoldater i reaktionens tjänst och av religiösa banditer. Då ansågs de motiven för krig löjeväckande.

I dag framförs de av Sveriges försvarsminister. Hade någon sagt oss då, när vi demonstrerade mot Sovjetunionens krig i Afghanistan, att i framtiden ­kommer svenska trupper att slåss på amerikansk sida i ett nytt likadant krig, så hade denne någon betraktats som galen.

Men nu är galenskapen faktiskt här.

Sverige befinner sig i ett långvarigt krig utan att medborgarna fått ett klart besked om varför. Och den politiska oppositionen tar saken med synbarlig ro.

Därför skulle jag absolut vilja veta vad Mona Sahlin anser om Sveriges krig i ­Afghanistan.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM