Visst existerar det organiserade tiggeriet

KOLUMNISTER

På trottoaren utanför ­romernas tältläger i Malmö brukar det stå män.

Huttrandes i morgonkylan, aningen för tunt klädda. Några har systemkamera runt halsen. Anteckningsblock. Vänner av ordning som samlats där vid stängslet av en orsak: de vill ­bevisa att romernas tiggeri är ­organiserat.

Någon annan privatspanare parkerar sin Volvo utanför en stormarknad i utkanten av staden, antecknar att den romska kvinnan i entrén minsann både pratar i mobiltelefon och har lunchlåda med sig, att hon återkommer till samma plats varje morgon.

Att det tycks vara, just det, organiserat.

Besattheten vid ordet ”organiserat” stannar inte där i Volvons kupévärme, inte heller vid stängslet utanför tältlägret. ­Besattheten löper rakt in i politikens finrum. Senast var det ­Moderaterna som föreslog att ”organiserande av tiggeri ska ­kriminaliseras”. Gränsdragningen för vad som är ”organiserande” preciserades inte. Att tiggare ­delar in stadens ytor mellan sig? Att slantarna fördelas?

Handen på hjärtat. Är folks huvudproblem verkligen om tiggeriet är ”organiserat” eller ej? Har det inte snarare att göra med vem som tigger?

Hudfärgen, språket, nationaliteten. Fattigdomen.

Om inte så är det lockande att påpeka det uppenbara: organiserat tiggeri är redan en fullt ­legitim, snudd på beundrad, del av vårt samhälle.

Säg att den där privatspanaren rattar sin Volvo till gågatan i Malmö i stället, riktar sin kamera mot den romska kvinnan som sitter utanför Lindex.

Då räcker det att han pano­rerar någon meter.

Där står de.

Men de kallas inte tiggare. Och de bor inte i tältläger. De kallas ”värvare” och tjänar 120 kronor i timmen, ungefär dubbelt så mycket som den romska kvinnan utanför Lindex tjänar på hela ­dagen.

Metoden kallas ”face to face” och har på senare år blivit väl­görenhetsorganisationernas ­stora kassako. Ögonkontakten, den öppnande frågan. Skuld­beläggandet.

Metoden har blivit så populär att det rentav lett till logistiska problem: värvarna snubblar nästan­ över varandra därute på torgen. Läkare utan gränser, ­Amnesty, Greenpeace, Röda Korset, Individuell Människohjälp. Därför har branschorganisationen FRII (Frivilligorganisationernas insamlingsråd) delat upp städerna i zoner. Alla följer samma regler, samma manual.

Det är, om man så vill, ett mycket organiserat insamlande av pengar till människor i nöd.

Och längst upp i dessa organisationer finns inga inbillade gangsterkungar i guld­färgade Mercedes­bilar, men väl ett antal människor som blir ganska rika på kuppen.

Röda korsets generalsekreterare lyfter exempelvis 92 000 kronor i månadslön. Deras styrelseordförande tjänar 61 000.

De gör å andra sidan bra resultat. Under fjolåret ­samlade Röda korset in 272 miljoner kronor. Tack vare ”face to face”-metoden har organisa­tionen mer än fördubblat antalet månadsgivare på mindre än två år.

Svenskarnas vilja att skänka pengar till människor i nöd tycks alltså orubblig.

Så länge de slipper se eländet.

Foto: TOMAS OHLSSON
Läkarmissionens Aktion julklappen 2014.

För övrigt...

får inte svenska välgörenhets­organisationers egna kostnader överstiga 25 procent av intäkterna (om de ska få behålla sina 90­-konton). När Svenska Dagbladet granskade saken häromåret framkom att Läkarmissionen hade högst omkostnader (24 procent) medan Radiohjälpen hade minst (6 procent).

avRonnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM