Nu finns bara travar av Läckberg och Larsson

avJohan Hakelius

KOLUMNISTER

Det var som vanligt: det knastrade till i ena örat och plötsligt stönade The Stranglers fram ”Peaches” med grav slagsida. Ni vet hur man gör. Man tar ut den stumma öronsnäckan, skakar på den och sätter in den. Lika död.

Man tar ut den igen och stirrar på den. Som om det skulle hjälpa. Man vickar och vrider, pillar och trycker, men man vet redan vad klockan är slagen. Dags för nya hörlurar till Ipoden. Igen.

Nåväl, tänker man fördragsamt. Inte hela världen, tänker man. Kostar inte en förmögenhet och finns överallt, tänker man. Så går man in på Åhléns och låter sin positiva, godmodiga blick svepa över hyllorna. Och den sveper och sveper och sveper och ...

Minns ni Grinchen? Dr Seuss barnbok – blev film med Jim Carrey – om den bittre, grönhudade ensamvargen som tycker så illa om julen att han stjäl den. En säsongsarbetare, alltså. Fast något måste ju Grinchen göra resten av året också.

Åhléns brukade vara ett sådant där ställe där det fanns allt möjligt. Varuhus, kallades det. Gardinkrokar, skoställ, duschdraperi, yllestrumpor, deodorant: det kanske inte alltid var det snyggaste och det bästa, men allt fanns där. Inte längre. På något märkligt sätt, utan att ytan minskar, blir variationen mindre. Det sker nästan omärkligt, steg för steg.

Ena dagen försvinner ljuslyktorna, andra dagen vaxdukarna, tredje dagen är gemen putz weg.

Det är inte bara Åhléns. Akademibokhandeln är likadan. Brukade ha alla möjliga böcker. Högt och lågt, stort och smått. Som en brokig sommaräng. Nu är det monokultur. Bara travar av Läckberg och Larsson som vajar likt jättelika, ogräsbekämpade vetefält i köpsuget.

Det heter säkert något. Låt mig gissa på ”strategiskt sortimentsfokus”. Men ord är bara ord och bakom just de här orden finns Grinchen med tjänstebil och examen från Handels. Han började på Posten, där han stal själva kontoren. Och nu har han alltså kommit till Åhléns.

Det fanns ett par bärbara hörlurar. De låg i botten av en bortglömd lår i skräphörnan. Det kändes som om jag bröt mot ett internt policydokument när jag lade dem på disken.

”Det kommer att bli färre medierelaterade varor”, förklarade en strategiskt sortimentsfokuserad expedit med sträng blick. Jag stoppade lurarna längst ned i väskan, utom räckhåll för gröna, missunnsamma fingrar.

ARTIKELN HANDLAR OM