Radiopsykologen är inte bra för psyket

KOLUMNISTER

Jag måste sluta lyssna på Radiopsykologen.

Jag tar för mycket intryck. Jag tar skada.

Och jag är ganska säker på att det inte är Allan Linnérs avsikt.

Torsdagen den 9/6 ringer en kvinna in för att prata om sin mamma.

Kvinnan är vuxen nu men kan inte hålla tillbaka sorgen över en mamma som inte förmått visa henne kärlek.

Tusen nålar smattrar in i hjärttrakten när kvinnan berättar att hennes syster blir bjuden att fira moderns sjuttioårsdag, men inte hon.

Jag gråter i armvecket när jag hör om hur mamman inte intresserade sig för dotterns aktiviteter. Att dottern tänkte att det skulle bli bättre, bara hon blev lite äldre och mer intressant.

Jag zoomar ut och det blir lördag. En av mina döttrar ska gradera i karate. Hon ska gå från orange till gulvitt bälte och sparka sig framåt i karriären.

Tidigare om åren har jag bara skjutsat och släppt av henne med en fikaslant och pengar till nytt bälte.

Den här gången låter det sig inte göras.

Jag följer med henne upp. I ett rum för publik trängs femtio närmast sörjande på lika många kvadratmeter. Syret är slut innan första knytnäve har farit genom luften.

Jag pratar lite med dottern. Kan jag möjligen åka hem och så ringer hon när det blir dags för henne att gradera?

Ja, jo, så kan vi göra.

Sedan säger hon:

”Äh, det spelar ingen roll, det gör inget om du inte kommer”

Det avgör saken. Jag ska se den här graderingen om jag så ska sitta hundra timmar på toppen av en vulkan med sprutande lava.

Innan den här dagen visste jag inte att alla ungdomar i Kalmar sysslade med karate. Och alla har olika färger på sina bälten. Jag kör hem en snabbis för att lämna två andra barn till mina föräldrar, sedan snabbt tillbaka. Jag springer ner lite kvickt till köpcentret under oss för att köpa en keps till dottern, fortfarande plågad av ”det gör inget om du inte kommer”. Hon har velat ha en keps länge och för ett par veckor sedan köpte jag en. Till en av hennes småbröder.

SOM ATT FYLLA SJUTTIO OCH BARA BJUDA ETT BARN.

Allan Linnér på min vänstra axel, viskande i mitt öra. I det högra örat tinnitus.

Såhär är det att vara mamma. Skuld och skam och oro och ångest. Och rädslan att de någon gång ska ringa Radiopsykologen och prata om en keps.

Äntligen blir det hennes tur. Hon swishar över mattan med allvarlig min. Jag tycker att det ser ut som OS i karate.

När hon är färdig får vi inte åka hem eftersom alla måste titta på alla.

Fem timmar tog graderingen på vulkanen. Min hjärna är i sparläge efter utdragen syrebrist.

Men jag var här.

Snälla ring inte Radiopsykologen. Och om du gör det, låt det handla om pappa och de ouppätna flingorna.

Veckans too cool for EU

För ett par veckor sedan började jag titta på säsong två av Bloodline, men den är lika rapp som mördar­sniglarna på plocksalladen. För spänning vänder jag mig i stället till nedräkningen inför Storbritanniens EU- drama den 23:e juni.

Veckans too cool for school

Foto: Zlatan.

Det är inte lätt att vara cool i en töntig värld. Stackars Zlatan som känner sig tvingad att se ut som om han ska möta hunnerna i en blodig strid trots att han bara ska spela lite ljummen boll. Och stackars de kändisar som kände sig tvungna att ta ställning mot blomsterkrans på huvudet under Sommar i P1:s presskonferens.

ARTIKELN HANDLAR OM