Bästa försvaret mot terroristerna är det ytliga, brokiga livet vid Åhléns

Foto: Jonas Ekströmer/TT
KOLUMNISTER

I korsningen Drottninggatan–Klarabergsgatan kan man denna vecka läsa varningsskyltar. De gäller Skanskas stora arbetsplats och ombyggnaden av Stockholms mest besökta affärskvarter.

Välkommen till en säker arbetsplats, står det på skyltarna. Här ska alla använda hjälm, skyddsglasögon, skyddshandskar, skyddsskor och så vidare i en ändlös kedja av förmaningar och föreskrifter. Säkerheten framför allt.

Vad ombyggnaden gäller är det inte många som vet. Byggena i innerstan håller på och håller på, när det ena är klart börjar man på något nytt.

Utanför Åhléns slumrar en tiggare. Han sitter i lotusställning och håller en kartongbit i vänster hand som förklarar varför vi ska skänka pengar till just honom. Han sitter ungefär där terroristen Rakhmat Akilovs mordiska färd längs Drottninggatan slutade med en krasch in i varuhuset.

Det spelar ingen roll om en terrorist kallar sig höger eller vänster eller gudskrigare eller vad man nu kan hitta på. Målet är alltid detsamma: att bryta ner samhället, förstöra den bestående ordningen. Det är målet även om terroristen påstår sig kämpa för jämlikhet, en fascistisk stat, nationens befrielse eller om han hoppas få fara till oskulderna i paradiset som tack för att ha mördat några otrogna.

Ibland lyckas de. Det finns terrordåd som förändrat inte bara länder utan hela världen. Mordet på tronföljaren i det österikisk–ungerska imperiet Franz Ferdinand i Sarajevo 1914 utlöste första världskriget. Mordet på partibossen Sergej Kirov i Leningrad 1934 blev inledningen till Stalins stora terror.

Jag vänder ryggen åt Åhléns och tittar på en affär som säljer klockor. Där sitter en affisch med filmstjärnan Kevin Costner. Han föredrar klockor av märket Jacques Lemans, för tillfället nedsatta med imponerande tusen kronor.

En bit längre upp, i korsningen Klarabergsgatan–Sveavägen, hänger en enorm vepa som uppmanar allmänheten att uppgradera till Samsungs mobil Galaxy.

Detta kan man använda som en illustration av kapitalismens ytlighet och hjärtlöshet. Vi bombarderas av reklam men jag finner inget monument till minne av Akilovs offer.

Jag minns ett besök i den ryska staden Magnitogorsk. Den ligger vid Uralfloden, ena delen av staden befinner sig i Europa, den andra i Asien.

Där var ödemark tills Stalin bestämde att man skulle bygga världens största stålverk i början av 1930–talet. Magnitogorsk blev Sovjetunionens smedja. Ministern för tung industri Sergo Ordzjonikidze besökte staden 1933 och sa något i stil med: Att arbeta i Magnitogorsk är att vara i frontlinjen! De orden kunde folk fortfarande citera, sju decennier efter den store Sergos besök. Tänk om man skulle gå omkring i Stockholm och invånarna citerade Branting eller Per Albin. Stockholmarna står i första ledet!

Något sådant vore förstås otänkbart för här har livet gått vidare. Men i Magnitogorsk hade samhället trots Stalins terror, folkfördrivningar och utrensningar, trots den tyska invasionen och ett världskrig, trots kommunismens kollaps, trots privatiseringar och ännu en omvälvning av tillvaron – trots allt detta hade tillvaron ändå stått stilla. Mitt i all dramatik hade egentligen ingenting hänt.

Jag tittade på Skanskas säkerhetsföreskrifter och den avstängda gatan där man bygger om. Jag tittade på Scandics höga, nya hotell borta vid Centralen som en del tycker är fult men jag tycker är ganska vackert med de sneda plattorna på fasaden.

Jag tittade på myllret av människor på Drottninggatan. Galningen som stod och ropade. Korvgubben. Männen som med skyltar försökte locka förbipasserande till diverse restauranger. Shopparna. Alla flanörer som glodde i sina telefoner.

Ett öppet samhälle i rörelse är det starkaste som finns. Just det faktum att vi inte behöver monument och krigiska paroller visar vår styrka. Det ytliga, öppna samhället är som en flock starar som ständigt rör sig och visar nya former men som ändå är en enhet. Mjukheten och mångfalden är starkare än det största imperium eller Stalins stål.

Det fattar inte män som Rakhmat Akilov.

Bruset, röran och ytligheten på Drottninggatan kommer att fortsätta medan Akilov ruttnar bort i fängelsets tystnad.

De dog i terrordådet på Drottninggatan 00:34
ARTIKELN HANDLAR OM