Jag var alltid rädd för papporna

KOLUMNISTER

Det mest skrämmande när man var tonåring och hängde med en kompis: dennes föräldrar. Låt mig förtydliga: pappan. 

Jag har aldrig träffat en pappa jag inte varit rädd för. Inte ens de som skojade var ofarliga. För jag förstod aldrig när de skämtade. Det vill säga: de sa aldrig något roligt.

En morgon kom jag ner till min nya kompis sjuttiotalskök och satte mig på en hal köksstol mitt emot husets pappa. Jag och min kompis hade varit på fest kvällen innan och trillat över varandra in i den trånga hallen någon gång efter klockan två. 

Helt plötsligt såg jag rakt in i pappans ögon. Han pratade med mig. Vad sa han?

Något om jag hade hört råttorna på vinden?

Jag fattar inte vad han menar! 

”Eh, nej, jag hörde dem inte” sa jag med brusten röst.

”HAHAHA” lät pappan. 

”Han menar att vi är bakfulla”, sa kompisen och drog med mig in i vardagsrummet med en trave limpsmörgåsar med Lätta och citronmarmelad (andra familjers vanor är så besynnerliga).

Pappan ställde sig att röka under fläkten utan att sätta igång den. I vardagsrummet kände jag mig trygg och räddad medan vi sänkte två höga glas blå mjölk (eftersom allas mammor alltid bantade).

Värre var det med bilar. Att bli skjutsad till eller hem från stan. Till en fest. Hem från diskot. 

Inte nog med att man inte kunde rädda sig in i ett annat rum. Känslan av att man var skyldig föraren en livslång gentjänst var omöjlig att skaka av sig. 

Pappan var i bästa fall tyst. Ibland mumlade han surt genom ansiktshåret. Saker som ”Det var väl fan också att jag alltid ska” och liknande passivt aggressivt muttrande. 

En sak kunde man vara förvissad om. Det fanns inget lustfyllt i själva skjutsningen. Inte sällan kom jag på mig själv med att undra varför i hela friden mannen i fråga ville ha barn. Om lite bilkörande var det jobbigaste han kunde utsättas för. 

Jaja, det kanske var en olycka. Det där med att ha en familj alltså. 

Nu är jag en förälder till tonåringar. 

Och de vill bli hämtade i stan. 

Och inom mig lever en mumlande surpappa som tycker att det är karaktärsdanande att ta bussen och vara en smula självständig. 

Det slutar dock alltid med att jag kliver ner i kängorna och sätter mig i bilen. Jag kommer alltid. Jag skjutsar alltid hem kompisen. 

Och jag försöker så hårt att vara föräldern man vill bli skjutsad av. Jag sjunger med i de senaste låtarna, jag visar att jag vet vem artisten är, jag frågar vad de har köpt på stan, jag sänder kärlek och värme i backspegeln. 

Men jag tror inte att det spelar någon roll. 

En förälder är som ett träsktroll. Visst kan du vara ett trevligt träsktroll som inte dödar och kokar och äter upp barnen som går vilse i skogen. Men du är ändå ett träsktroll. 

Ett träsktroll i en bil. 

Reese

  Hollywoods megastar Reese Witherspoon höll för en tid sedan ett tal där hon slaktade frasen ”WHAT ARE WE GOING TO DO?”, som kvinnor vänder sig om och frågar män, i filmer överallt.

Fis

Veckans fjärt i rummet är att samma Reese i veckan tog med sin dotter Ava på en debutantbal. Ett steg fram och tusen steg till­baka. WHAT ARE WE GOING TO DO, REESE?

ARTIKELN HANDLAR OM