Därför missade svenskarna Tinnes helt magiska rekord

”Hästar finns inte” är namnet på en skämtsida på Facebook.

Tyvärr får man ge skämtarna rätt.

Ridning är Sveriges näst största sport men för en skuggtillvaro i media.

Flera av de internationella ridsportstjärnorna befann sig helgen som gick i Paris på femstjärnigt Grand Prix. Trots att stora namn alltså uteblev från Stockholm ­Horseshow så var över 70 000 personer i Globen och fick bland annat se Tinne ­Vilhelmson Silfvén och Don Auriello ta hem dubbla dressyr­segrar, slå person­bästa och sätta två svenska rekord. I Kür, alltså dressyrprogram till musik, slog hon med 84,7 procent tyskan Kristina Sprehe och trean Patrik Kittel som red hem 82,1. Att två svenskar når en bra bit över 80 procent är mäktigt, världsrekordet ligger på 92,3 och reds av Edward Gal på Totilas i en magisk uppvisning på Olympia i London 2009.

För att översätta till en mer välbevakad sport, det var som Zlatans fjärde mål mot England. Att svårighetsgraden var exceptionell märktes inte, Gal satt som gjuten i sadeln och såg inte ut att göra något särskilt medan Totilas ­dansade fram över manegen. Smått overkligt för alla oss som sliter med att göra en rund volt och inte en bucklig. Som försöker hitta de exakta hjälper som får hästen att piggt trippa över diagonalen i framåtbjuden skänkel­vikning.

Vi är en halv miljon som rider regelbundet och i helgen var vi förpassade till SVT:s webb-tv medan SVT:s Vinterstudion ­diskuterade framtiden för svenskt skidskytte. Det här är symptomatiskt för hur bevakningen av ridsport ser ut, satt på nåder.

Bäst i klassen var Expressen som dag efter dag och med gott humör matade på med kvalificerad bevakning från hästfesten.

I fredags publicerade vi en debattartikel av en av Rid­sveriges största stjärnor, Jens Fredricson. Tillsammans med Ridsportförbundets Anders Mellberg och Helena Carlsson pekade han på vikten av att skjuta till pengar till kommunernas ridanläggningar som är samlingsplats för många ungdomar. En ­artikel som väckte gehör hos aktiva men som också fick de givna kommentarerna om att pengar inte ska gå till småflickors hästintresse utan till sjukvård och skola.

En åsikt på så låg nivå att det inte ens behöver bemötas, kan tyckas. Men den är dessvärre representativ för hur många ser på sporten. Att det är en lekyta för ­tjejer och inte en betydande folk­rörelse.

avKarin Magnusson

ARTIKELN HANDLAR OM