’Det känns konstigt att gå omkring barbröstad’

KOLUMNISTER

Har du inte hamnat på fel sida jorden?” frågade Christer Wikström, sverige­demokrat i Borlänge, en kvinna på Hemköp i Tjärna centrum i söndags. Därefter utbröt ett slagsmål där båda parter anklagar den andre för att ha börjat.

Kvinnan bar burka.

Få svenskar reagerar som Christer Wikström när de träffar kvinnor i heltäckande huvudduk.

Många nöjer sig med att slänga ett medlidande ögonkast.
 

En stor del av svenskarna tycker ändå att ett förbud mot plagg som täcker hela ansiktet vore på sin plats. För kvinnornas egen skull förstås. Vi ser ju på dem hur förtryckta och passiva de är.

Jag hade en udda dröm ­härom natten. Det var krig och vi var tvungna att fly. Vi hamnade på en exotisk ö ­någonstans jag vet inte var (det var ju en dröm) där det var varmt och lugnt och ­livet på det hela var ganska gött.

En sak var annorlunda: Kvinnorna på ön var topless. Hela tiden. Överallt.

Och jag minns min panik – den satt kvar i kroppen när jag vaknade – när jag insåg att här gällde det att an­passa sig eller fäktas vilt för sin egen ståndpunkt.

– Varför täcker du din överkropp, det behöver du inte här, förklarade kvinnorna på ön snällt för mig.

Jag harklade mig.

– Jo, alltså, vi gör så där jag kommer ifrån. Det skulle kännas väldigt konstigt för mig att gå runt barbröstad bland folk, svarade jag.
Kvinnorna suckade i kör. De välvilliga ömännen ­också.

– Ni är så hämmade i norr. Det är väl inget skamligt att visa upp sin kropp. Kläder är ju bara i vägen.
 

Jag svalde hårt och tog sats igen:

– Det är inte så enkelt. Att visa brösten betyder något helt annat där jag är född. Det låter lite gammaldags, jag vet, men jag skulle bli ­generad om jag träffade män från mitt hemland och inte hade något på överkroppen. Jag vet att de skulle bli ­besvärade också. Det skulle börja pratas.

– Så det är männens önske­mål ni anpassar er ­efter, det är de som bestämmer hur ni ska klä er? frågade en av kvinnorna med ena ögonbrynet höjt och jag hörde mig själv svara:

– Jag vill bara inte gå runt halvnaken på stan och ­riskera att springa på ­manliga släktingar. Vi gör inte så i Sverige.

Sen vaknade jag och andades ut.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM