Mejla

Malin Wollin

Jag var snäll och god – men sen kom bilarna

Bilarna längs vår häck har förändrat mig, skriver Malin Wollin. Bilden föreställer ett annat radhusområde.
Bilarna längs vår häck har förändrat mig, skriver Malin Wollin. Bilden föreställer ett annat radhusområde.

KOLUMNISTER

För att skriva angeläget och nära så ska man gräva där man står. Så vad sägs om det här: Det står bilar på vår gata som inte ska vara där. För det är inte våra bilar.

För 17 år sedan köpte vi ett radhus för en summa som passade en konsult och en student med andra barnet på väg. När jag berättar för folk vad vi gav så ser de ut som om jag har glömt en nolla. Nu kostar alla hus i Kalmar fem miljoner, så det var smart att vi var så dumma då.

Grannsämjan på vår rad i världen är osannolikt fin. Vi är snälla och tillåtande och generösa mot varandra och när nya flyttar in så höjer de ett fuktat finger upp i radhusatmosfären och vet direkt var de har hamnat, så här är vi med varandra där vi bor.

Men det blåser upp till storm.

 

Himlen är röd, blod kommer flyta i natt, som Orlando Bloom sa i ”Sagan om ringen” innan han blev spritfet.

För fem år sedan fick vi hem ett brev från kommunen om nya bostadsrätter som skulle bygga alldeles intill vårt hus. Fyra våningar och insyn rakt ner på vår tomt där jag kanske vill springa omkring i en löjlig bikini.

Möjlighet att sätta sig emot fanns.

– Klart att vi inte ska protestera, sa jag, det är så typiskt Kalmar att säga nej till varenda spadtag.

Husen byggdes som över en natt och efter en vecka kunde jag inte minnas hur horisonten såg ut förut.

Sen kom bilarna. Längs vår buske, vid vår brevlåda. Vems är den där bilen? tänkte man. Aningslöst först, sedan avogt.

 

Ser ni vad jag skriver? Jag sa ja, kom till oss, bygg här, bo med oss. Men vad hade jag för det? Intrång. Besvärligheter.

Den svåraste tanken i hela världen att hålla ifrån sig är att vi var här först.

Det var vi inte. Och gatan ägs av kommunen.

Men jag var snäll och god och de köpte en dyr bostadsrätt och snålar sedan in på hyra av parkeringsplats.

Jag vill inte vara hon, men bilarna längs vår häck har förändrat mig.

 

Och jag tänker på politiken. På Centerpartiets krav som söndrar och förstör.

Det är jätteviktigt att man får bygga så nära havet att gäddans lek skvätter in i hallen, det är jätteviktigt att den som äger skogen får mer frihet att göra vad hon vill med träden i den.

Om ett träd faller i skogen och ingen hör det så har Centern splittrat regeringssamarbetet på grund av det trädet.

Hur äger man en skog? Varför är skogen din?

Jag är inte kommunist, tror jag, men är det inte helt abnormalt och onaturligt att vi kan äga små kakor av jordklotet?

Med det sagt så äger jag såklart min lilla radhusände av världen.

Men jag äger inte min gata, jag får finna mig i bilarna.

Men de ska aldrig få se mig i bikini.

Se där, julafton kom tidigt i år, tänkte grannen på tredje våningen.

Av: 

Malin Wollin

Publisert:

LÄS VIDARE

MALIN WOLLIN: Jag kände mig dum med mitt vanefinger

ÄMNEN I ARTIKELN

Bilar

Kalmar

Malin Wollin

Bostadsmarknad

Centerpartiet