Mejla

Tone Schunnesson

Att vara i minoritet är en direkt fara för livet

”När Sverigedemokraterna i Eslöv vill sluta med regnbågsflaggan, eller när andra kommuner i Skåne helt valt bort den, blir jag påmind om vad flaggan betyder”, skriver Tone Schunnesson.
”När Sverigedemokraterna i Eslöv vill sluta med regnbågsflaggan, eller när andra kommuner i Skåne helt valt bort den, blir jag påmind om vad flaggan betyder”, skriver Tone Schunnesson.

KOLUMNISTER

Att vara ung och queer kräver, tyvärr, mod. Att dessutom vara det i ett litet samhälle där människor känner sig hotade av ens blotta existens kräver mer mod än vad någon människa ska behöva ha. När jag i veckan läste om Liv Wallenberg och Adriana Ögren i DN ville jag åka ner till Skåne och hänga med dem. Inte för att de behöver hjälp, nej de verkar mer än kapabla. Men det är tungt för en människa att ensam utstå hatbrott bara för att man lever sin sanning.

Liv är femton år och kom ut som lesbisk förra året. Att komma ut har kostat mycket. Huset har blivit äggat, föräldrarna har fått motta hotfulla samtal och i skolan har hon varit tvungen att lyssna på grovt homofoba åsikter utan att lärare gripit in. Liv bor med sin familj i Skurup, där jag är född. Det är en liten ort som häromåret gjorde sig nationellt kända för en helt sjuk grej. Nämligen att Sverigedemokraterna och Moderaterna införde ett slöjförbud i skolan, som gällde både elever och personal. Förbudet visade sig vara olagligt, eftersom det strider mot religionsfriheten. Men då fattar ni vilken stämning som råder i Skurup.

 

Adriana bor i Eslöv och är transtjej. Eslöv, eller ”skitsnackarstaden” som hon kallar den, ligger ungefär en timme från Skurup. Adriana kom ut som trans när hon var arton och berättar för DN hur hon i skolan behandlades som en bakterie. När hon rörde vid grejer rengjorde hennes skolkamrater dem, för att inte bli smittade. Att bara gå på stan som sig själv utgör en risk. I slutet av sommaren knivhögg en elev i Eslöv en lärare och hotade flera elever.

Gärningsmannen berättade senare att han valt ut en klass med många ”prideanhängare” och muslimer.

Så det är inte bara det att stämningen är dålig, i Skurup och Eslöv och de andra SD:starka samhällena. Det är också en direkt fara för livet att vara i minoritet.

 

Jag och min kompis brukar skoja om företags användande av Prideflaggan och skickar bilder till varandra när den känns omotiverad, som när Nordea firar Pride. Men när Sverigedemokraterna i Eslöv vill sluta med regnbågsflaggan, eller när andra kommuner i Skåne helt valt bort den, blir jag påmind om vad flaggan betyder. Det är sjukt att den kan vara säljknep i Stockholm samtidigt som politiker vill förbjuda den i Svalöv. Se så snabbt saker kan vända. Se hur tidigare självklara symboler och uttryck snabbt laddas med starkt negativt värde.

Samtidigt som hbtqia-personer i små svenska samhällen kämpar diskuterar typ en brittisk barnboksförfattare, eller en svensk kulturskribent, transpersoners vara. Som om det är en fråga bland andra frågor. Som om det inte handlar om faktiska människor med levda erfarenheter och som bevisligen far oerhört illa av att deras existens ifrågasätts.

En slags intolerans, som den mot muslimer, öppnar såklart dörren mot annan intolerans, som den mot transpersoner och sen kommer den mot homosexuella.

När jag läser om Liv och Adriana tänker jag att inget som försvårar livet för de två rakryggade tjejerna får ske. Vi måste stå i orubblig solidaritet med dem och med alla hbtqia-personer. Så att de kan gå gatan ner lika självklart som oss andra.

 

Av: 

Tone Schunnesson

Publisert:

LÄS VIDARE

Att följa idoler är som att lära känna sina föräldrar

ÄMNEN I ARTIKELN

Hbtq

Hatbrott

Skurup

Eslöv