”Media” är inte den stora fienden

Foto: AFP
KOLUMNISTER

Man förstod att något allvarligt var på gång när svårt pressade presidentkandidaten François Fillon kallade till blixtinsatt presskonferens i Paris i onsdags. Skulle han till sist avgå efter avslöjandena om att han avlönat sin fru Penelope direkt ur stadskassan, trots att hon av allt att döma inte jobbat?

Nej, den franska högerns presidentkandidat skulle deklarera att han var utsatt för en komplott.

Av medierna, rättsväsendet och åklagarna.
– Det här är ett politiskt mord! Demokratin är under attack! dundrade François Fillon, alltmer ensam på toppen sedan flera tidigare allierade lämnade hans kampanj samma dag.

Det intressanta är inte att Fillon vägrar ta på sig skulden, en regelrätt ”mea culpa” hade omöjliggjort en fortsatt presidentkampanj för mannen som gjort det till en politisk poäng att vara okorrumperad. Det slående är hur övertygad han tycks vara om att han har rätt: Att han, 62 år gammal politisk räv och tidigare premiärminister i en av Europas största demokratier, plötsligt är utsatt för en medial och juridisk konspiration. Varför skulle annars tjafset om löneutbetalningarna komma fram i ljuset just nu?

Frågan sprider både indignation och misstänksamhet hos politiker och vissa populistiska rättshaverister, som tycker att ”media” är den stora fienden, att journalister och redaktioner driver rena vendettor och försöker sabotera.

De är ofta väldigt lätta att avfärda, men frågan kommer ibland också från allmänheten: Varför kommer oegentligheter om politiker så ofta fram i media just när hen ska till att väljas till ett viktigt ämbete? Är vi en rad bittra sadister som bara väntar på rätt läge att förstöra en hel politisk karriär med hjälp av några gamla kvitton, en obetalad tv-licens eller svart barnpassning på 1980-talet?
Nej, väldigt sällan. Förklaringen är i regel mycket enklare än så.

Makthavare börjar granskas ordentligt av medier med muskler först när de når viktiga positioner i samhället. Eventuella förseelser tidigare i karriären blir då så intressanta att redaktioner kan avsätta medel och personal för att grotta ner sig och se om man hittar något.

Dessutom är det oftast först när en politiker hamnar i fokus som hens gamla vänner och fiender blir frestade att höra av sig till tidningarna och skvallra. Ädlare än så är inte alltid uppsåtet.

Att svartmåla medierna och rättsstaten är sådant som Donald Trump, Silvio Berlusconi och Marine Le Pen gjort sig kända för att ägna sig åt. Demokratiskt sinnade folkvalda inom det anständiga höger-vänster-spektrat bör hålla sig för goda för den typen av paranoida inlagor.

Och tycker de att journalister bara är i vägen kan de för all del lyssna på George W Bush, som gått från omvittnad stridspitt till någon form av mysfarbror i Washington det senaste året. Efter att Donald Trump förra veckan stängde ute störande medier från en presskonferens konstaterade den gamle presidenten aningen överraskande:

– Vi behöver självständiga medier för att granska personer som jag. Makt kan vara mycket beroendeframkallande och frätande, och det är viktigt för medierna att ställa människor som missbrukar sin makt till svars.


WTF

François Fillon är långt ifrån ensam om att vara i klammeri med rättvisan i den franska valrörelsen. Hans båda utmanare inom högerpartiet, Alain Juppé och Nicolas Sarkozy, är dömda respektive misstänkta för förskingring av allmänna medel och kampanjpengar. Högerextrema Marine Le Pen har i Bryssel dömts att betala tillbaka nära tre miljoner kronor i EU-pengar som hon använt för ”felaktiga ändamål”, men hittills vägrat.

ARTIKELN HANDLAR OM