Öppenhet och demokrati är inte självklart i Spanien

Foto: Emilio Morenatti
En spansk polis i närheten av en vallokal i Barcelona under valdagen.
KOLUMNISTER

Jordi, en bekant från Barcelona, ondgjorde sig för några år sedan över hur diskriminerad han kände sig av övriga Spanien. Det är inte ovanligt att höra mycket konspiratoriska idéer i frågan från katalaner och efter ett par år i staden började jag få nog.

– Du pratar som om du var född i en diktatur, sa jag, lätt förebrående.

– Jag är född i en diktatur, Juanita, svarade Jordi.

Det visade sig att han var född 1974, året före fascistledaren Francisco Francos död, då Spanien fortfarande var en av Västeuropas sista icke-demokratier.

En annan kompis i Barcelona har de senaste veckorna varje dag skickat nya memes som driver med separatisterna och deras fåfänga önskan att bli egna.

Frågan om självständighet skär rakt igenom befolkningen i Katalonien.

Svenskarnas älskade Spanien har en kort historia av modern demokrati. Skrapar man lite på ytan märker man snabbt att de grundläggande principerna om yttrande- och åsiktsfrihet väger lätt, både för vanliga spanjorer och för landets styrande institutioner.

Journalistkollegor vittnar ofta om att de tvingas till självcensur när de springer på nyhetsstoff som inte följer tidningens politiska linje.

För några år sedan klubbades en ”munkavlelag” igenom av sittande regering, som belägger demonstrationer på öppen plats med ofantliga bötessummor om man saknar tillstånd från polisen. Att ”brista i respekten från den spanska flaggan” blev också olagligt och ett försök gjordes till och med att förbjuda spontanfotboll på gatan. Spaniens regering stod dessutom ett andetag från att förbjuda abort för ett par år sedan.

Vi kan kalla det en brist på demokratisk ryggrad, något som ofta återfinns hos länder som sent, eller inte helt, slagit sig fria från totalitära styrelseskick. Spanjorerna har inte särskilt höga förväntningar på landets myndigheter och många är skeptiskt lagda till all sorts överstatlighet. Dessutom finns en vana vid våld, både från polisen och terrorgrupper, som ter sig mycket främmande för svenskar.

När jag beklagade attacken på tågstationen Atocha i Madrid som krävde nästan tvåhundra dödsoffer 2004 för en kompis i Sevilla svarade hon:

– Hela mitt liv har det sprängts bomber i Spanien. Om det är ETA eller al Qaida gör väl ingen skillnad.

Att de progressiva och ofta anti-katolska katalanerna vill bryta med övriga Spanien har förstås många bottnar. Flera svenska kolumnister och opinionsbildare har målat ut dem som bortskämda och egoistiska, eftersom de inte vill bidra med att underhålla fattigare regioner.

Det är en drivkraft i självständighetsrörelsen, men det finns många fler historisk förankrade, som dagens spanjorer bär med sig från tidigare generationer. Önskan att hålla avstånd från en semi-fascistisk regering är en av dem.

En gång för några år sedan i Madrid höll jag på att bli utkastad ur en taxi när chauffören fick höra att jag bodde i Barcelona.

– Jag kör inga jävla katalaner, förklarade han diplomatiskt och pekade på dörren.

Vad som händer i Spanien de närmaste dagarna är vanskligt att förutspå, hela situationen är svår att riktigt greppa från utsidan.

Det enda man kan vara säker på är att den, i likhet med de flesta regionala konflikter, är mer komplicerad än vad den verkar vid första ögonkastet.


Visste du att…

… det katalanska språket, som är en sorts blandning av franska och riksspanska med influenser av flera romanska språk, pratas på flera håll i Spanien, samt i Andorra, delar av Frankrike och på Sardinien. I Valencia-regionen och på Mallorca är katalanskan förstaspråk för många, men här har saknar det politisk prägel och självständighetsförespråkarna är få om ens några.