Känslor är ett problem i kampen mot IS

Foto: iStockphoto
KOLUMNISTER

Det händer att jag övermannas av hat. Som när IS skryter om att de mördat barn, eller ”korsfarare” som terrorsektens egen nyhetsbyrå kallade de unga offren i Manchester Arena. Som om det vore svårt att mörda barn, som om det vore någon sorts bedrift och inte bara slakt.
Av allting som är sjukt med IS är det nog den där ogenerade malligheten som äcklar mig mest. Jag begriper motiven och målen, jag begriper hur det är tänkt att vi ska reagera och varför vi ofta reagerar som det är tänkt men jag begriper inte hur de har mage att låtsas att det är någonting större än slakt.

Det är som en extrem version av olusten jag känner när högerpopulister skryter om sina opinionssiffror: titta vad vi har åstadkommit! Som om det vore någonting svårt att vända människor mot varandra, en bedrift att springa terroristernas ärenden och förvalta människors rädsla.
Eller exakt samma olust som jag känner när Breivik leker soldat i rättssalen.
Den konstruerade bedriften. Dessa små människor och deras sagovärldar.
Vulgär belåtenhet provocerar mig mer än någonting annat, och ingen belåtenhet är mer vulgär än den hos män som mördar barn och kallar det krig.
Då brister någonting i mig och det är väl poängen. Jag är helt vanlig.

Vetskapen om att terroristerna vill att vi ska bli arga och rädda och helst för varandra, att vi ska reagera som människor, vaccinerar liksom inte mot mänskliga känslor. Jag blir arg och rädd men jag väljer att inte låta det styra mig. Liksom de flesta av oss. Vi vet vad vi ska göra även om det kommer bli svårare för varje gång. Vi anstränger oss. Åtminstone en stund.
Den där opolitiska sammanhållningen som ofta dominerar närområdet omedelbart efter ett terrordåd – du har knappast glömt de första tjugo timmarna efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm när nästan ingen utanför den digitala trollskogen försökte göra politik av massmordet – om det fanns ett sätt att stanna kvar där skulle terrorismen vara nästan poänglös. Det betyder inte att terrorismen skulle försvinna, bara att ett av terrorns omedelbara syften skulle kortslutas eller åtminstone undermineras.
Vi vet vad vi måste göra. Varma hjärtan, kalla huvuden.

Men känslorna är så starka och alla är terrorexperter. Jag också (se föregående stycke). Och vi måste ju kunna prata om hur terrorismen ska bekämpas, även om det verkar vara svårt att inte blanda in känslor. Särskilt besynnerligt blir det när de som myndigt förklarat att våra känslor står i vägen för rationell flyktingpolitik plötsligt efterlyser känslor som politiskt verktyg. Vreden. Men den förvirringen kan kanske hittas i andra änden också om man letar. Alla är experter. Allt blir politik.
Det är väldigt osannolikt att en ledarskribent eller en kolumnist eller ens en politiker ska ge oss svaret på hur terrorismen bäst bekämpas. Vi kan bara ge dig svar filtrerade genom det samhälle vi vill ha. Det behöver inte vara fel men det verkar inte gå så bra.

John Horgan, professor vid institutet för Globala studier och avdelningen för Psykologi vid Georgia State University, har ägnat 17 år åt att studera terrorister från ett beteendevetenskapligt perspektiv. Bland annat genom intervjuer med fler än 60 före detta terrorister från olika militanta grupper. Det saknas inte belägg för att kalla honom en av världens främsta experter på terrorism. Eller åtminstone på terroristerna.
Det finns intervjuer med Horgan, som den i Scientific American, som jag läst kanske sex-sju gånger i hopp om att ertappa honom med att svara på frågan om hur terrorismen ska besegras men han är vetenskapare och deras paradgren är inte svar som kan bakas om till rubriker. Däremot återkommer han ofta till ett par saker som aldrig upphör att förvåna honom.
Som hur det uppskruvade politiska samtalet om terrorism ofta rusar mot frågan om radikalisering, alltså det logiska antagandet att vi kan stoppa terrorism genom att förebygga radikalisering.
– Det finns många fler radikaliserade än det finns terrorister och det finns gott om terrorister som inte var radikaliserade när de drev in i den här miljön, påpekar Horgan.
Det betyder inte att det saknas goda skäl att motarbeta radikalisering, bara att det är ett vetenskapligt skört förankrat verktyg för terrorbekämpning – men ofta första anhalten för politiker och opinionsbildare som ska lansera lösningar.

John Horgan återkommer också till att han under åren blivit överraskad av den utbredda besvikelsen på insidan av terrorgrupper. Alltså hur vanlig den desillusionerade terroristen är. Liksom i kriminella gäng är det inte ovanligt att den som nyligen dragits in i en terrorgrupp odlar tvivel och vill ut men fastnar och känner sig kvävd, dels av rädsla för vedergällning (antingen från gruppen eller från samhället), dels av rädsla att ertappas som tvivlare.
– Jag tror att vi behöver göra ett bättre jobb med att erbjuda utvägar (“off-ramps”), inte bara för människor som är på väg mot terrorn utan också för dem som vill ut. Vissa ser det som ett mjukt alternativ, jag ser det som att göra någonting åt problemen. Vi behöver göra ett mycket bättre jobb med att visa upp ångerfulla före detta terrorister som på ett trovärdigt sätt kan underminera terrorgruppernas dragningskraft.

Dalta med terrorister alltså. Den som pratar om den sortens åtgärder i vårt samtida debattklimat kan i alla fall inte anklagas för att ta den lätta vägen. Det är som att smärtgränsen går någonstans vid avhopparverksamhet för nazister, som att IS särskilda ohygglighet också isolerar sekten mot den sortens ”angrepp” från civilisationen.
Horgan har mycket intressant att säga men jag har bara några rader kvar och vill gärna få in svaret på den där frågan om vi någonsin kommer slippa terrorism?
– Inte förrän det blir en ineffektiv strategi för terrorister att investera i våra förväntade reaktioner. Om det ska hända måste staterna välja att föregå med moraliskt exempel, svara med evidensbaserade åtgärder och inte gå i de fällor som terrorister är så bra på att gillra. Så med andra ord nej.

ARTIKELN HANDLAR OM