Det tog 50 år att rasera drömmen

KOLUMNISTER

Jag bläddrar i ett nummer av tidskriften Life från juli 1951. Det är som att hamna i en tidskapsel tillbaka till framtiden, till en tid då rökning fortfarande var fräscht och rött kött ännu bringade hälsa.

Och en tid då bilen regerade utan frågor. I den tummade tidningen är det den höga oktanhalten som slår hårdast. Bilen och oljan dyrkas och hyllas i artiklar och annonser.

Petroleum helps to build a better life, sammanfattar Esso på en helsida. Och det riktigt osar future. Kriget är över, framtiden skapas och USA visar vägen. Genom tidningens annonser får vi veta att erfarna resenärer föredrar att flyga i en Douglas DC-6, medan en Nash Rambler är det självklara valet för den som verkligen vill ”leda bilparaden”. International Harvester förklarar att deras lastbilar är ovärderliga för både fysisk och ekonomisk säkerhet i samhällen och hela länder.

Och förresten – säger en karikatyrtecknad direktör i en annons: ”aldrig i mitt liv har jag sett så vackra brev” som dem som skrivs ut på en skrivmaskin från Facitfabriken i Åtvidaberg.

Det var då det. När Facit nämns i dag är det som tragikomiskt exempel på ett storföretag som blev kvar på perrongen när tåget kom och gick. Som inte klarade att växla om till nya digitala tider.

På sista sidan: en vacker annons i fyrfärg med en akvarellmålad arab invid en pipeline i ökenlandskap. Insvept i vita kläder och en huvudduk tittar han läsaren i ögonen och lovar olja för industriell styrka. Det är Caltex som erbjuder ”en livlina av energi”. Som sagt, det är framtidstro med olja som drivmedel.

Drygt ett halvsekel senare känns det både fascinerande och ganska sorgligt att kika in i det som då var bilden av en skimrande framtid.

Med facit i hand vet vi att den underbara oljan i själva verket blev mänsklighetens gissel, både som bränsle för eviga konflikter i Mellanöstern och som generator i den globala miljöförstöringen.

Petroleum hjälper oss bygga ett bättre liv, sa annonsen 1951. Och visst gjorde den. Vi ställde kompassen på lycka och välstånd, drog gasen i botten och körde så det rök. I dag har oljesamhället passerat point of no return men hjulen fortsätter rulla. Som om vi inte visste att skrivmaskinen redan stod på museum.

Jag bläddrar i ett gammalt nummer av Life. När tidningen var färsk osade den optimism och framtid. I dag känns det snarare som att civilisationens nedgång började i juli 1951, ungefär.

Anders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM