Inget i världen är bättre än ett fritt och renhårigt val

KOLUMNISTER

Vad är det som gör oss svenskar så bestörta över val? Alla val.

Jag funderar över detta, när jag för femte gången läser om Stig Dagermans ”Tysk höst”.

Vid varje omläsning finner jag något nytt och häpnadsväckande i den prisade boken. Förra gången, för tolv-tretton år sedan, fäste jag mig vid Dagermans antisemitiska glidning i skildringen från en rättegång i en avnazifieringsdomstol. I sina tolv reportage hade Dagerman ingen enda gång berört begrepp som ”den slutliga lösningen”, ”utrotning”, ”Auschwitz”, ”gaskammare” eller ”skuld”. Men på rättegången noterar Dagerman judiska vittnen som sett en åtalad ”uppträda vänligt mot judar (sådana vittnen har alla åtalade; de kostar ett par mark stycket)”. Kriminellt fördomsfullt!

Denna gång noterar jag hur Dagerman ironiserar kring ockupationsmaktens försök att 16 månader efter krigsslutet vänja tyskarna vid demokratiska metoder. ”Lever man på svältgränsen”, skriver Dagerman, ”kämpar man i första hand inte för en demokrati utan att avlägsna sig så långt som möjligt från denna gräns.” ”Förutsättningarna för demokrati hette inte fria val utan en förbättrad försörjningssituation.”

Suck, suck. Dagerman låter som om han i dag skrev en ledare i en vänstertidning angående valet i Afghanistan. ”Folk är trötta på val, där det ändå fuskas.” ”Människor har viktigare saker att syssla med – sin överlevnad, sin försörjning – än att säkra flickors rätt att gå till skolan.”

Den svenska uppgivenheten inför val i Afghanistan finns komprimerad på Sidas hemsida: ”Ett val som inte intresserade talibanerna och som lett till en upptrappning av våldet i hela landet.”

Då skiter vi i allt. Men Dagerman skulle lämnat sin tjusiga cynism och bara ha vetat, att de val som britterna och amerikanerna hösten 1946 arrangerade i en rad tyska städer och provinser – precis som valet nu i Afghanistan – gick ut på att slussa över ansvaret till ett folkvalt lokalt ledarskap. Det gick ut på att ta makten över de allra viktigaste frågorna: ransoneringskuponger och el, vatten och avlopp. Tyskarna sket inte i frågorna – och det ledde till att de på några decennier byggde upp världens mest mönstergilla demokrati.

Allt går inte bara på en dag. Inte ens i Sverige. En av mina läsare, signaturen Fredrik, mejlade: ”Jag läser rubrikerna: ’Valfusk misstänks. Kaos. Röster felaktigt hanterade. Omval?’ Vilket land talar vi om? Italien eller Grekland? Inte. Och inte Afghanistan heller. Är det i Sverige detta händer!? Jo! Sveriges präktiga filt är maläten. Ankdammen är förorenad.”

Nåja, så förskräckligt är det ­inte. Ingenting i världen är bättre än ett fritt och renhårigt val. Det ska för varje demokratiskt sinnad person vara en källa till glädje. Det blev ett jämnt lopp och väljarnas utslag – inklusive deras önskan om Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen – ska respekteras. Vissa defekter i röstsedlarnas hantering kan korrigeras.

Själv noterar jag (aningen skadeglatt) att valets utgång och hantering tvingat ner hycklande och skenheliga svenskar från deras höga hästar:

Vi kan inte längre visa den indignation vi gjorde vid den dramatiska röstsammanräkningen i Florida år 2000, då efter omräkningar Bush slog Al Gore med 537 röster. Knappa segrar är också segrar.

Vi kan i fortsättningen heller inte ta vänsterpoäng eller tjäna pengar på att vulgärt framställa Danmark som det mest rasistiska landet av alla. Dansk Folkeparti är naturligtvis ett främlingsfientligt arsle. Men till skillnad från Sverigedemokraterna rymmer det inte nazister i sina led.

ARTIKELN HANDLAR OM