Krukväxterna gör snabba klassresor

KOLUMNISTER

Betänk detta: en gång i tiden var det hetaste du kunde ställa i ett hörn av ditt hem en benjaminfikus. En benjaminfikus signalerade sofistikation, världsvana, vida vyer och förtrogenhet med såväl Lawrence Durrells Alexandriakvartett som Sylvia Plaths ”Glaskupan”.

Nu signalerar en benjaminfikus offentlig miljö. Det är den typen av växt som man går fram till och skeptiskt tar i blad, för att kolla om det är plast eller ej.

Detta är ett område som jag aldrig hört talas om att någon rett ut, inte ens Linné. Ska vi kalla det krukväxternas ståndscirkulation? Eller klassresa, om ni så vill.

Ett märkligt särdrag i krukväxternas klassamhälle är att invandrarna alltid hamnar på topp. Precis tvärtemot samhället i övrigt.

Det var det som en gång gjorde den exotiska benjaminfikusen till krukväxternas adelsman. Men det var också det som drog bort den äkta mattan under rotverket för samma fikus. För en dag tog en handlare hem ett olivträd. Eller kanske ett apelsinträd, med härligt orange, bittert oätliga små frukter.

”Ahh, Italien!” tänkte vi. Nya, fräscha invandrare! Och så gick klassresan nedåt för benjaminfikusen. Omplantering i jättebytta, som inte behöver vattnas oftare än Halleys komet fullgör en omloppsbana. Enkelresa till en sjukhuskorridor.

Men invandrarstatus är bara en av många faktorer i växternas komplicerade klassamhälle. Det är ett praktiskt, inte ett teoretiskt, problem.

För nu är det säsong igen och något ska ut på balkongen. Men vad?

För ett par år sedan var svaret enkelt. Då visste alla att balkongväxternas finaste familj var örterna. Allt man kunde stoppa i lammstek, linneskåp och tomatsås var på topp. Balkongen skulle stinka som en klosterträdgård i Toscana.

För balkongradikaler gällde pelargonen. Den var krukväxternas Tåbb med manifestet som höjde sina röda blomsternävar i organiserad protest mot skitfin lavendel och rosmarin.

I år är jag inte så säker. Klassresorna är snabba för krukväxter. Kanske har revolutionen skett och gjort pelargonen till politbyrå och ny överklass. Kanske är det lobelia eller luktärt eller alpklematis som klättrat till toppen. Eller så kanske man helt enkelt ska strunta i krukväxternas tröttsamma klasskamp och plantera något gammalt och vist som står över det där.

Så får det bli. Murgröna, alltså.

ARTIKELN HANDLAR OM