Mejla

Herman Lindqvist

Svenskkolonin i Amerika – ett riktigt fiasko

Publicerad:
1 av 2
KALLA HANDEN Svenska kolonisatörer möter lokalbefolkningen. Som av förklarliga skäl inte var särskilt tänd på idén att anamma kristendomen.

I dag, den 15 september 1655 halades den svenska flaggan för sista gången i kolonin Nya Sverige i Nordamerika. Sjutton år tidigare hade svenska ny­byggare efter en lång och strapatsrik ­resa anlänt med skeppen ”Kalmar Nyckel” och ”Gripen” till Paradisudden vid ­Delawareflodens strand.

De köpte jord av indianerna i det område där staden Philadelphia ligger i dag. Den nyblivna stormakten Sverige ville vara med i den kapplöpning om kolonier i Afrika, Amerika och Asien som Europas sjö­fararnationer hade inlett. Tanken var att upprätta en svensk handelsstation vid Delawarefloden för att sedan fara vidare till Florida. Tobak hade kommit på ­modet och nu ville Sverige vara med i världshandeln med den åtråvärda produkten. Handelskompaniet Nya Sverige bildades. Hälften av kapitalet kom från rikskanslern Axel Oxenstierna, hans bror och släktingar, resten från holländska finansmän.

Svenskarna köpte jord av indianerna, hissade den blågula flaggan och byggde ett litet fort som döptes till Kristina efter namnet på Sveriges drottning. Kolonialisterna var mycket entusiastiska i rapporterna hem. ”De skuggerika trän och buskar äro där allestädes med fåglar uppfyllte, vilka med sina rara färger och mångahanda stämmor sin skapares lov härligen utbreda.” Där fanns de ljuvligaste frukter, vindruvor och ”en övermåttan skön och kostelig frukt” som de kallade ”vattumelon”.

Men där fanns också farliga djur som ”ett slags store och faselige ormar, som hava käftar som en hund och kunna hugga och bita av en människas liv, som han vore med en yxa avhuggen”. Ett annat djur som svenskarna försökte hålla sig långt ifrån var de kallade ”fiskattan” mer bekant i dag som skunken.

Den mest kände av guvernörerna i kolonin var smålänningen före detta prästen och krigaren ­Johan Printz, en man i 150-­kilosklassen, därför kallad ”storbuken” av ­indianerna. Under hans tid blev kolonin en jordbrukarkoloni. En kyrka byggdes liksom flera fort och små byar med namn som Finland, Uppland, Nya Göteborg, Älfsborg, Mölndal, Korsholm och Nya Vasa. Många av nybyggarna kom från Värmlands och Dalarnas finnbygder, de var svedjebönder som inte längre fick bränna skog i Sverige, alltså var de redo att flytta vidare. Vid ett tillfälle försökte 300 finländare komma ombord på fartyget till Nya Sverige, bara hälften kom med.

De svenska prästerna försökte vad de kunde för att sprida den kristna läran bland hedningarna. Det var inte lätt trots att den svenska katekesen hade översatts till lokala indianspråket. En enda indian ska ha låtit sig döpas.

Enligt pastor Björk resonerade indianerna så här: ”Om de kristne efter sin ­religion bättre­ levde, än vi leva, så skulle vi bliva kristna. Men vi kunna intet finna det. Ty vi se och höra dem dricka, dundra, slåss, mörda, ­hora, stjäla, ljuga bedraga, vara ­giriga, obarmhärtiga, orättrådiga och dylika synder tillgivna. ­Sådant hava vi aldrig vetat utav förr, än som I kommen hit; ty förblir vi hellre vid det vi äre.”

Indianerna var aldrig några problem, värre var det med holländare och engelsmän som tryckte på. Kolonialisterna fick svagt stöd från Sverige. Regeringen hade små möjligheter att sända skepp och manskap så lång väg, det kunde gå flera år då ingen förstärkning kom ­medan holländarna och engelsmännen byggde upp starka militära positioner i området, allt för att tränga ut de svenska inkräktarna. Drottning Kristina abdikerade 1654, hennes kusin blev kung Karl X Gustav. Nu var det få i Stockholm som kunde ägna sig åt svenskarnas problem vid Delawarefloden. Kungen behövde ­alla trupper för sitt orättfärdiga krig i ­Polen.

År 1655 kunde därför den enbente holländske guvernören Peter Styvesant utan större motstånd tränga in i Nya Sverige. Efter en kort belägring och intensiva förhandlingar var parterna överens. Den lilla svenska styrkan fick marschera ut med flygande fanor. En tid efteråt tvingades holländarna ge upp området till britterna. De svenskar som ville resa hem fick göra det., men de flesta stannade kvar. Knappt hundra år senare hade deras ättlingar helt förlorat sitt svenska modersmål och inlemmats i den engelska kolonin.

Visste du att …

… den förste ­guvernören i Nya Sverige, vallonen Peter Minuit, hade tidigare varit holländsk guvernör i Nordamerika och var då den som köpte Manhattan av indianerna? Köpesumman motsvarade ungefär  1000 dollar i dagens penningvärde. ­Minuit ­försvann i en ­orkan utanför Väst­indien.

Visste du att …

Trefaldighetskyrkan i Wilmington, Delaware, USA:s äldsta stenkyrka. T v:  en replik av skeppet Kalmar nyckel, byggt 1986.
Trefaldighetskyrkan i Wilmington, Delaware, USA:s äldsta stenkyrka. T v: en replik av skeppet Kalmar nyckel, byggt 1986.

… svenskarna grundade den första lutherska församlingen i Nordamerika? Den gamla svenska kyrkan Trefaldighetskyrkan (Holy Trinity) i Delawares största stad Wilmington byggdes 1699 och är i dag Nordamerikas äldsta ännu existerande stenkyrka. Nära kyrkan finns den plats där de första svenskarna steg i land från skeppet ”Kalmar nyckel”.

Visste du att …

… det äldsta svenska museet i USA finns i South Philadelphia och visar allt om kolonin Nya Sverige men presenterar dess­utom svensk kultur, seder och traditioner fram till våra dagar? Museet har funnits i nära hundra år och är väl värt ett besök för den som letar efter svenska rötter i Amerika.

Av: Herman Lindqvist

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN