Mejla

Johan Hakelius

Verkligheten lever inte upp till dramaturgin

Publicerad:

Jag börjar förstå varför ”Morden i Midsomer” är så poppis.

Inte för att jag har sett ett enda avsnitt, men jag vet så mycket som att de utspelar sig i en idyll på engelska landsbygden.

I denna idyll produceras åtminstone ett lik per avsnitt. Därtill minst en mördare, eftersom ouppklarade mord är otillfredsställande för vän av ordning.

Det räcker för mitt syfte, som är det här:

Notting Hill-karnevalen tog just slut. Inget inbördeskrig utbröt. Det har mest varit plonkande oljefat, leende barnfamiljer och lite ganja i hörnen. En idyll, med bara ett knivmordsförsök.

Och som besvikelsen lyser igenom.

Poängen med årets karneval var ju att kravallerna skulle börja om. Det var det ouvertyren i tidningarna handlat om, med statistik över alla tusentals poliser och målande språk om ”bubblande spänningar”.

Och orkanen Irene. Här sveper för en gångs skull en riktig tjongare in mot romantiska Manhattan. En finfin prolog med evakueringar och nationalgardet. Vattnet ska svepa in och strömmen ska ta slut och luften fyllas av glassplitter i godstågshastighet. Ungefär som ”The Day after tomorrow”.

Och så går det rätt bra. Vilken besvikelse.

Å andra sidan: Libyen. Där har revolutionen gått lika långsamt som Saab går i konkurs. Alldeles för mycket blodig baksida att rapportera. Men så lossnar det och äntligen står folk och jublar på Gröna torget i Tripoli. Det blir Martyrtorget och det pangas i luften och nu ska allt börja på nytt.

Och man hör entusiasmen falna i reportrarnas röster.

För vad som än kommer nu – nya inbördesstrider eller trista förhandlingar – så blir det ingen idyll. Och dessutom är den ende libyer någon känner igen borta från scenen. Så journalisterna börja slänga förstulna ögonkast över axeln. Finns någon ny, fräsch konflikt? En första puff besvikelse osar ut från tidningssidor och plattskärmar.

Det är det här som är problemet, nu när världen har blivit en liveföreställning: varken naturkatastrofer eller revolutionärer filar tillräckligt på dramaturgin. De är amatörer. Tar i för mycket eller för lite. Journalisterna gör vad de kan för att få form på materialet, men det är lönlöst. Allt blir antingen antiklimax eller överdrift.

Och det är därför ”Morden i Midsomer” är poppis. Det krävs proffs för att blandningen av idyll och mord ska blir precis lagom.

Av: Johan Hakelius

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN