Medmänsklighet på tunnelbanan värmer

KOLUMNISTER

Hon sätter sig mitt emot mig och sträcker fram ­handen. Hälsar med ett namn jag aldrig ­tidigare hört och ler vänligt. Kläderna är smutsiga och skorna för små. För små ­ och med öppen tå, trots att gatorna utanför tunnelbanefönstret är täckta av snö.

Jag såg henne redan när hon klev på. Hur hon vandrade vagn efter vagn. Hur blickar vändes bort. Hur panik utspelade sig i vinterkyssta ansikten när insikten om att människor riskerade att behöva vara lite medmänskliga drabbade dem med all kraft.

Jag tittar på henne där hon sitter mitt emot och undrar vilka drömmar som behövt dö för att hon skulle hamna här. Med kläder som är för små och en knölig pappmugg i handen. För oavsett vad de som tittar bort från henne tänker eller tror, så innehåller väldigt få drömmar utanförskap i ett samhälle man inte känner alls.

Hon säger att mitt hår är fint och jag tackar. Vi fortsätter prata, försöker förstå varandra utan att lyckas helt och det slutar med att vi båda skrattar och hon ­pekar på munnen och säger något på M jag inte riktigt hör.

– Mat? frågar jag försiktigt.

Hon nickar, skrattar igen. Jag tittar i påsen jag har i handen och tar upp två ­avokado. Men hon skakar på huvudet för att visa att jag missuppfattat henne.

– Marlboro.

Jag skrattar, pekar mot mitt eget huvud och spinner fingret runt runt. Jag tror hon ska kikna av skratt och jag låtsas leta efter några cigg, trots att jag inte röker, för att jag vill hjälpa henne med kicken fastän jag inte kan. Hon tecknar något ­mellan oss och jag kommer på mig själv med att inte förstå, så jag förklarar att ­ jag inte har några pengar på mig. Hon skakar på huvudet. Får mig att förstå att hon ­inte vill ha några.

När nästa hållplats kommer klappar hon mig på knät och jag tänker att vi ­ är lika gamla. Innan hon försvinner ut vänder hon sig om och säger:

– You, me. Tack. Fun.

Så skrattar hon igen med blommande rosor på kinderna. Och när jag tittar upp tittar hela den tysta vagnen på mig. Och jag hoppas att vi alla lärde oss något.

Att medmänsklighet på tunnelbanan kan värma mer än bara frusna tår i skor som är all­deles för små.

ARTIKELN HANDLAR OM