Mejla

Oisín Cantwell

Att unga mördare kan rymma så här lätt är en skandal

Publicerad:
Uppdaterad:
Poliser i närheten av Råbyhemmet utanför Lund efter fritagningen.
Foto: Johan Nilsson/TT
Poliser i närheten av Råbyhemmet utanför Lund efter fritagningen.

KOLUMNISTER

Den unge mördaren kunde rymma hur enkelt som helst.

Detta är eländigt ur så många aspekter att jag inte vet var jag ska börja.

I onsdags kväll fritogs två ynglingar från ungdomshemmet Råbyhemmet utanför Lund.

Det är nu inte värstingar av den vanliga sorten med en diger lista av inbrott, knark och allmänt strul på sitt cv.

Den ena är dömd för mord, den andre för mordförsök. Allvarligast tänkbara brottslighet, med andra ord. Troligen farliga, i vart fall i trängda lägen.

Hur kunde då detta gå till?

En representant för Statens institutionsstyrelse, Sis, som ansvarar för institutioner av detta slag, har något förläget förklarat att det saknas staket runt anläggningen.

Ja, kära någon.

De här figurerna är sannolikt och dessbättre inte på fri fot särskilt länge. De har knappast kapaciteten och uthålligheten att hålla sig undan. Dessutom har polisen god koll på dem. Var de är hemmahörande, vilka deras anhöriga och flickvänner är.

Det är bara att hoppas att de unga männen är infångade innan de hinner ställa till med alltför stort elände för andra och för sig själva.

I den bästa av alla världar hade detta varit en engångsföreteelse och en i och för sig allvarlig fadäs som vi inte hade anledning att befara skulle upprepas.

Men nu lever vi i vad som inte sällan framstår som den sämsta av världar och det var inte ens en månad sedan som någonting liknande inträffade.

Då stack en 18-åring som var dömd till sluten ungdomsvård för ett mord på en pizzeria i Rinkeby, för övrigt i samma konflikt som den som just nu avhandlas i en uppmärksammad rättegång i Köpenhamn.

Inte heller den historien imponerar. Ynglingen var på permission i Kungsbacka tillsammans med två behandlingsassistenter då två förbipasserande joggare fritog honom.

– Permissionen var en felbedömning, suckade någon stackare på Sis i en kommentar.

Fiaskon av detta slag är allvarliga. De har en demoraliserande inverkan på alla dessa poliser som sliter hårt med att klara upp brott och som tillsammans med människor inom vård och socialtjänst försöker hjälpa kids på glid.

Och vad värre är att de gör det svårare att upprätthålla en ordning där unga brottslingar döms mildare och där fokus läggs på rehabilitering.

Redan i 1734 års missgärningsbalk togs hänsyn till ungdomligt oförstånd i straffmätningen, men den synen är vår tids kriminalpopulistiska politiker på god väg att kasta ut genom fönstret.

Vad allmänheten anser är vanskligt att spekulera i, men jag skulle inte bli alldeles förvånad om dumheter av detta slag spär på en redan tämligen utbredd, eller i vart fall högljudd, uppfattning om att det daltas med unga gangsters.

Det enda positiva med den här sortens pinsamheter är att de driver på en utveckling som kan vara behövlig.

En gång i världen hade läkare ansvaret för när psykiskt sjuka våldsbrottslingar skulle skrivas ut. Men efter diverse återfall i mord och en lika intensiv som begriplig debatt skedde välbehövliga förändringar.

Sis inledde i höstas ett projekt med att förbättra säkerheten.

– Samhället måste skyddas från ungdomar som riskerar att fortsätta med grov kriminalitet, förklarade generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark i ett berömvärt ögonblick av insiktsfullhet.

Någonting säger mig att tempot i det arbetet kommer att höjas ytterligare.

Publicerad:

LÄS VIDARE