Mejla

Johanna Frändén

Att vara svensk har aldrig varit så krävande som nu

Publicerad:
Det handlar inte om veckor, utan månader, säger Stefan Löfven om läget. I själva verket handlar det förmodligen om år.
Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Det handlar inte om veckor, utan månader, säger Stefan Löfven om läget. I själva verket handlar det förmodligen om år.

”Ibland känns det som att leva i DDR med en regering som förklarar att det här är den enda vägen, samtidigt som man hör om livet på andra sidan muren i Sverige där alla är fria.”

Korrespondensen med en hemisolerad vän i London har glidit över till det mer filosofiska planet de senaste veckorna. Varannan dag skickar han alarmerande artiklar om den brittiska Sverigebilden. Däremellan kommer små stick av avundsjuka på ett liv som ter sig nästan normalt.

Det har varit en utmaning att vara svensk i utlandet de senaste åren, men aldrig har det varit så krävande som nu. Bilden av ett land som offrar sina gamla och sjuka för att upprätthålla en någorlunda normal BNP har nyanserats något i världspressen på slutet, men kalla fakta och hårda siffror kvarstår ju: Sverige har betydligt fler döda än grannländerna. Vi har valt en linje där man i någon mån tar ansvar för sin egen överlevnad, om man inte är hänvisad till äldrevården där det mest verkar handla om att ha tur.

I ett omtalat tv-framträdande för några veckor sedan – det känns mer som ett år – efterlyste Tredje AP-fondens vd Kerstin Hessius ett ”slutdatum” för coronapandemin. Eller, hon krävde väl ett besked för den ekonomiska turbulensen som följt, eftersom arbetsmarknaden, bolagen och börsen måste ha någon form av säkerhet att klamra sig fast vid också i skakiga tider. Annars, och alldeles oavsett, följer massarbetslöshet och mänsklig misär också i länder med välutvecklade skyddssystem.

I Frankrike meddelades i veckan att man nu officiellt gått in i sin värsta ekonomiska recession efter andra världskriget. Under första kvartalet 2020 har BNP minskat med nästan sex procent. I sitt halvtimmeslånga tal till nationen för ett par veckor sedan avslutade president Emmanuel Macron med att konstatera, lite i förbifarten, att testning av den franska befolkningen visar att en mycket låg andel av fransmännen är eller har varit smittade av covid-19 och att flockimmunitet därför inte är något realistiskt mål. Man får vänta ut ett vaccin.

Och här saknas ju inte följdfrågor. Hur länge måste man vänta på ett sådant? Ett, ett och ett halvt, tre eller fem år? Och hur ska samhället fortsätta existera till dess?

Nu när spänningen, den där nästan förbjudna initiala kittlingen kring coronakatastrofen, har lagt sig finns bara oron kvar. Oron och ledan. Det handlar inte om veckor, utan månader, säger Stefan Löfven om läget. I själva verket handlar det förmodligen om år. Men riktigt så tydlig kan man inte vara i tider av desperation. Också uppenbart obarmhärtiga budskap måste ramas in med lite ludd.

Kommunikationen handlar förstås mycket om massornas psykologi. Folkhälsomyndigheten räknar inte bara på hur många som riskerar att bli sjuka och dö i covid-19. Råden vi får kalkyleras utifrån hur vi ur ett folkhälsoperspektiv mentalt ska orka hålla ihop. Och då är apokalyptiska femårsplaner ingen vidare humörhöjare.

”Happy Walpurgis!”, skriver min vän, britten, från den dagliga tillåtna rundan till livsmedelsaffären i östra London.

Walpurgis är engelska för valborg och det låter verkligen hedniskt. The Guardian har publicerat en artikel om hur svenska studenter ska hållas borta från det traditionsenliga sista april-firandet i Stadsparken i Lund. Den svenska konsensusmodellen revisited, byggd på tillit, social ingenjörskonst och hönsgödsel.

”Tack!”, svarar jag, och fnissar lite på den fria sidan av Berlinmuren. Från soffan i mjukiskläder och oborstat hår, för att vara mer exakt. Och för en stund försvinner min svenska spleen.

Av: Johanna Frändén

Publicerad:

LÄS VIDARE